Det finns en oro i mig så här inför barnafödandet om ca två veckor och att ha en tvååring, on top of that.

Jag är livrädd att Kalle, min älskade enda goa lilla son ska känna sig utanför när lillasyster kommer. Hur ska jag räcka till för två st hela dagen. Det är ju inte Kalles fel att det dundrar in en skrikande (kanske) bebis som kräver jättemycket uppmärksamhet. Och han ska definitivt inte bli lidande på grund av det. Men,  jag är rädd att mitt tålamod kanske inte alltid räcker till med tanke på sömnen osv. Jag har en tendens att bli lite monster-aktig när jag inte får sova ordentligt, vilket jag vet kommer hända.

Men jag vet ju också att det löser sig, det har det ju gjort för alla, i urminnes tider… men just nu så här tätt inpå, har jag svårt att se hur jag ska få det att gå ihop egentligen.

Vad är bästa sättet att välkomna en till krabat till familjen när det redan finns en tvååring som ju varit och är ens allt? Förutom att göra honom delaktig i allt förstås, något som jag vet att han kommer digga. Men jag är också rädd att han ska ta ut all ilska över mig, för att det är jag som står för en förändring i hans liv som han inte bett om. Vad är viktigt, vad ska jag tänka på? Hur har ni gjort? Vad funkade? Vad funkade inte? Hur GÖR man? Supertacksam för tips och tricks från alla som redan “gjort” detta.

(Kalle är en väldigt lugn kille, han är omtänksam och lyssnar när man pratar och resonerar med honom. Jag tycker han förstår precis allt vi säger till honom och han visar alltid stor empati till omvärlden. Någon terror som kommer vid två år har vi inte märkt av, ännu! Han är nästan alltid glad och nyfiken och vill vara delaktig i allt vi gör. Om det kan vara till en hjälp. Han blir sur om han inte får exakt som han vill dock, men det går över efter 2 sekunder och han går inte på dagis.)

TACK!