Förlåt för frånvaro, men jag har haft mina goda själ. Jag har ju fått en helt ljuvlig liten dotter, som nu hunnit bli 4 dagar gammal. En liten syster till min lika ljuvliga 2 åriiga Kalle. En liten Anja med mörkt hår. Anja Meadow!

Här kommer min förlossingsbesättelse!

Hennes due date var 17 sep och hon gjorde inga som helst väsen av att försöka komma ut, även fast det kändes så de sista veckorna. Hon upptog allt utrymme i magen, och armar och ben tryckte på PRECIS överallt, HELA tiden. Det var knappt så jag kunde gå ordentligt för att det kändes som att hon var på väg ut, bokstavligt talat.

Här i USA går man ju till sin OBGYN genom hela graviditeten och det är densamma som förlöser en. Det här systemet känns tryggt. Min läkare känner mig vid det här laget och vet ju allt om Kalles förlossning för två år sen, som hon ju var med på. Och jag kände mig def trygg i hennes händer.

Hur som helst. Med tanke på att jag är över 40 och att jag just passerat due date så ville hon sätta igång mig nån gång under veckan. För att vara säker på att bebisen inte blev stressad osv, även fast allt sett tipp topp ut genom hela graviditeten så är moderkakan designad att endast leva upp till 40 veckor liksom. Så för att vara på den säkra sidan bestämdes det att jag skulle sättas igång. Det tyckte jag kändes så bra. Verkligen skönt att veta att på torsdag  kväll checkar vi in på vårt stora fina rum på Saint Johns efter att ha spenderat solnedgången med Kalle på beachen samt ätit en kolhydratsmiddag ihop. Förra gången åt jag inte på 36 timmsr så jag hade lärt mig en läxa.

Vi kommer till sjukhuset och möts av en sköterska som är en “Malin Åkerman look alike” med en American southern accent. Hon berättar att hon ska vara med oss ända till morgonen därpå. Kanon, då slipper vi ha en massa avbytare och kände direkt att vi var i goda händer. Kan tänka mig att min läkare sett till att just hon skulle ta hand om oss, kanske brukar det jobba ihop och fungerar bra ihop. Lite så det fungerar här. Nu var det dags för pappersarbete och försäkringsgrejs. Snabbt avklarat. Byta om, göra mysigt i rummet med all vår mat vi tagit med oss. Jag hade brett goda mackor på bästa brödet från Gjusta, samt bunkrat upp med massor med frukt, snacks och ekologiska juicer. Jag hade planerat att äta in i det sista, alltså ända tills jag fick epiduralen och det fick jag ok på av min läkare. Bra, då slipper jag vara hungrig med noll energi. Vi hade även en påse med goods till sköterskorna vilket uppskattades enormt mycket. De jobbar ju också hårt hela natten och kan ju inte leva av bara kaffe, tänkte vi.

Dags för undersökning. Jag är fortfarande bara 1 cm öppen och jag får nu själva igångsättningspillret. Jag kommer inte ihåg men det var inte Pitocin,  detta var något mildare som mjukar upp livmodern osv. Malin Åkerman Look Alike sa att om jag inte känner värkar alls så får jag ett nytt om 6 timmar. Men här gick det undan ska ni veta.  Eftersom klockan hunnit bli 23.00 så la vi oss för att vila.  Justin på soffan och jag i sängen.  Efter kanske 40 min kommer värkarna som jag sååå väl känner igen, en efter en med cirka 10 minuters intervaller. Nu är jag öppen hela 2 cm, tjohooo, det går framåt ändå.  Hon frågar när jag vill ha epidural och jag säger att vi väntar tills värkarna börjar göra ont, det tyckte hon lät bra och bad mig om ca 30 min “heads up”.

Jag lägger mig för att vila lite mer och känner ganska snart att värkarna börjar bli starka så jag ringer efter epiduralen, tycker det är dags och vill inte dra ut på det för länge. Epiduralkillen var i rummet bredvid och skulle komma in till oss om 20 min . Det är ju ingen tid alls och det var inte många värkar jag behövde ta mig igenom innan det var dags. Epiduralkillen var en trevlig prick från Venice som gjorde jobbet så otroligt snabbt och smidigt.   På 10 min hade jag den avklarad och smärtan började gradvis avta under de närmsta 4 värkarna,  för att sedan helt avta. Så otroligt skönt. Vad skulle man göra utan epidural egentligen? Det är så vansinnigt skönt att inte ha ont, utan att bara känna sammandragningarna och veta att de är där.

Nu tänkte jsg sova lite och låta allt sköts sig själv. Justin somnade och jag låg och textade med en kompis i Sverige och berättade förloppet en stund innan jag till slut slumrade lite.  Jag vaknade någon timma senare av att jag behövde kräkas. “Malin Åkerman Look Alike” look slike pep in med påse och ischips. Sen slumrade jag igen för att vakna och kräkas lite till. Jag kom ihåg att jag kräktes när jag var öppen 8 cm med Kalle och tänkte att jag kanske redan öppnat mig såpass mycket. Hejsan hoppsan! 10 cm öppen och ready to go! Vi väckte Justin som kom och satte sig i fotöljen bredvid mig och rummet förbereddes och min läkare kom insläntrandes ( de är liksom “on call” och sitter och fikar i personalrummet och håller koll på mig via monitors, för att sen komma och förlösa).

Nu var det bara att sätta igång och ge gärnet!  Då börjar jag krysta och pusha allt vad jag har. Jag känner värkarna komma typ var annan minut nu och andas mig redo inför nästa värk. Sen, rätt var det är,  efter en pytteliten stund syns huvudet säger hon. Wow häftigt, här går det undan och nästa push ska hon ut. Två pushar senare senare är hon ute och läggs på min mage.  Lilla gullunge,  suuuuperliten och skör så jag törs knappt ta i henne. Gud så otroligt bra detta hade gått och snabbt. Justin satt med tårar i ögonen bredvid mig och var nog lika förvånad som jag över hur snabbt och smidigt allt gått. Här var hon! Frisk och fin och alldeles ljuvlig med supermörkt hår.

Navelsträngen klipptes när den slutat pulsera helt och hon torkades inte av över huvud taget på vår begäran. Sen kom moderkakan vilket jag knappt märkte. Där låg vi en stund innan hon började amma lite, och sen låg vi och mös ytterligare någon timme tror jag innan de fick väga och mäta. Det kändes inte alls brådskande. Anknytningen till mig kändes viktigare.

Kan man ha en drömförlossning? I så fall tror jag att jag hade en. Även fast jag blev igångsatt vilket inte är det optimala, så var detta en drömförlossning för mig. Precis allt gick som det skulle, precis alla som var delaktiga var helt fantastiska. Och att föda helt utan smärta är fasen det grymmaste som finns. Det behöver ju faktiskt inte göra ont. Jag har stor respekt och beundran för de som väljer att föda utan smärtstillande, wow säger jag bara, det hade jag nog inte klarat av alls.

Så, jag kom in kl 21.00 och Anja föddes 05.09 den 22 Sep.

Välkommen till världen ljuvliga lilla flicka. Så här 4 dagar efter födsel kan jag meddela att vi båda mår bra. Jag läker grymt bra och Anja är en liten ängel.

(Jag vet hur situationen på Sveriges BB ser ut och har läst massvis med skräckhistorier och förlossningsberättelser och blir tamejfan helt mörkrädd. Varenda kvinna i världen har rätt till en trygg förlossning och varenda bebis här rätt till att komma till världen under trygghet. Jag kan inte fatta hur man kan stänga ner förlossningsavdelningar och hur det kan vara “ok” att behöva åka många mil och timmar för att få föda. Det är som om vi varit tvungna att köra ända till Santa Barbara. Det hade ju inte gått! Stora styrkekramar till alla gravida out there.)

Det finns en oro i mig så här inför barnafödandet om ca två veckor och att ha en tvååring, on top of that.

Jag är livrädd att Kalle, min älskade enda goa lilla son ska känna sig utanför när lillasyster kommer. Hur ska jag räcka till för två st hela dagen. Det är ju inte Kalles fel att det dundrar in en skrikande (kanske) bebis som kräver jättemycket uppmärksamhet. Och han ska definitivt inte bli lidande på grund av det. Men,  jag är rädd att mitt tålamod kanske inte alltid räcker till med tanke på sömnen osv. Jag har en tendens att bli lite monster-aktig när jag inte får sova ordentligt, vilket jag vet kommer hända.

Men jag vet ju också att det löser sig, det har det ju gjort för alla, i urminnes tider… men just nu så här tätt inpå, har jag svårt att se hur jag ska få det att gå ihop egentligen.

Vad är bästa sättet att välkomna en till krabat till familjen när det redan finns en tvååring som ju varit och är ens allt? Förutom att göra honom delaktig i allt förstås, något som jag vet att han kommer digga. Men jag är också rädd att han ska ta ut all ilska över mig, för att det är jag som står för en förändring i hans liv som han inte bett om. Vad är viktigt, vad ska jag tänka på? Hur har ni gjort? Vad funkade? Vad funkade inte? Hur GÖR man? Supertacksam för tips och tricks från alla som redan “gjort” detta.

(Kalle är en väldigt lugn kille, han är omtänksam och lyssnar när man pratar och resonerar med honom. Jag tycker han förstår precis allt vi säger till honom och han visar alltid stor empati till omvärlden. Någon terror som kommer vid två år har vi inte märkt av, ännu! Han är nästan alltid glad och nyfiken och vill vara delaktig i allt vi gör. Om det kan vara till en hjälp. Han blir sur om han inte får exakt som han vill dock, men det går över efter 2 sekunder och han går inte på dagis.)

TACK!

Makeitlast.se. I samband med lanseringen av Mammaboost “recept för ett skönare mammaliv” nu i augusti, så ligger en Q&A uppe på Makeitlast för den som är intresserad. Handlar om hållbarhet, matfilosofi och sådant. Plus recept på en Poke Bowl om man skrålar upp lite. Tack snälla Makeitlast! Foton tagna av Martin Löf.