Nu måste jag berätta om en knasig grej. För några år sen köpte jag nya glasögon – använder enbart hemma, linser när jag går ut – och redan dagen efter fick jag en allergisk reaktion och blev helt flammande röd över näsryggen och i pannan, och det kliade bakom öronen.

Jag gick till min optiker som berättade att han en enda gång tidigare sett min typ av reaktion. Det man troligen är allergisk mot är ett ämne i plasten i bågarna. Detta ämne gör att man kan böja plasten – ni vet, man värmer upp skalmarna och kan böja dem för att de ska passa bakom öronen?

Så efter det fick jag måla mina bågar med genomskinligt nagellack för att försegla plastämnet. Nästa gång jag skaffade nya bågar valde jag istället metall.

Ser ni de coola solglasögonen på bilden? Snygga, men också gjorda i den typen av plast som jag får allergisk reaktion av. Det börjar bränna i pannan, och runt näsryggen blir jag röd och flammig. Helt galet.

Detta innebär att jag inte kan investera i dyra solglasögon i den speciella plasten som är böjbar, utan är hänvisad till billiga bågar i billig plast av typen som man köper i klädbutiker för ca 79 kronor. Eller pilotbågar i metall.

Och det är ju helt ok för mig. Men lite tråkigt är det ju att inte få investera i ett par härliga Celine-bågar eller liknande. (I-landsproblemo, jag veeeet.)

Någon annan som känner igen detta?

English: I’m apparently allergic to plastic used in glasses…

Wow – tack för all omtanke efter mitt inlägg om min krisande mage och min järnbrist! Mitt inlägg har öppnat upp för många diskussioner, många har blivit oroliga – sorry! – men jag har också pratat mycket med människor om hur fel vi lever, hur hårt vi kör och hur många det är som mår dåligt och som går in i väggen.

Jag mår generellt sååå mycket bättre efter att jag fick järn injicerat, mycket mer energi och mycket mer kreativitet. Underbart att man kan få så bra effekt så snabbt. Ska snart tillbaka och ta uppföljande blodprov.

Jag blev också mycket lugnare efter att jag bestämde för att tacka nej till flera förfrågningar och dra ned på en massa uppdrag. Puh.

Jag har en större grej på gång som jag är peppad inför, och jag har förstått att jag behöver fokus på det och gärna sålla bort allt annat. Jag känner mycket mer lust och kreativitet nu och är så glad att jag drog i nödbromsen.

Jag valde ju att skriva utförligt om hur jag har mått, mycket för att jag vill dela med mig. Jag tror på att vi måste våga prata om prestationsångest, utmattning och man inte alltid är på topp. Ibland måste man outa att det är lite jobbigt.

Så tack för alla kommentarer och hälsningar. Man blir rörd av omtanken, och jag hoppas att alla ni som kände igen er, kan få lite av min nya pepp.

Jag har också haft turen att hänga med många härliga och positiva människor de senaste veckorna och då blir man smittad. Jag insåg att jag själv blev mycket mer lättad av den positiva omgivningen.

Good vibes – sprinkle that shit all over <3

English: Thanks for all your love after my post on being tired and having stomach issues. I’m feeling so much better!

På sistone har känslorna börjat svämma över – jag räcker inte till. Varken på jobbet, på Naturligt Snygg, hemma eller för mig själv. För mycket att göra, för många bränder att släcka, för många beslut att fatta och för mycket energi som brinner upp.

Då vill jag bara gömma mig under ett täcke och stanna där tills det är dags för pension, typ. Jag vill bara vara ensam i min bubbla och inte ta ansvar för något.

Och nu har min mage sagt i från. Denna underbara, fantastiska mage som hjälper oss hela dagarna, som ser till att man fungerar. Sen jag slutade med gluten för tre år sen har min mage blivit såååå mycket gladare och lugnare, men ibland slår magkatarren till, ungefär vart 3:e år brukar det bli läge att ta till mediciner. Och visst är magen så himla smart som drar i nödbromsen!

Jag har ett bråck på magmunnen, och det betyder att magmunnen inte stänger sig, så när det blir för mycket stress åker magsyran upp och det gör så in i helvete förbannat ont. Ni som också har magkatarr eller magsår vet vad jag snackar om. Då måste jag ta det lugnt med allt; kaffe, vin, mörk choklad (oh, no!), allt kryddigt, allt sött, men framför allt – måste ta det lugnt. Stressa ned. Och har jag tur går det över på ett par veckor. (Jäkligt skönt att jag slapp åka till akuten och få Lundgrens blandning den här gången…)

Just nu är jag inne i en sån period och dessutom har jag ett annat roligt problem med magen, en inflammation i tarmen med ett skov just nu – ulcerös colit. Detta gör att jag inte tar upp järn så bra, och detta har lett till anemi. Jag får brist på röda blodkroppar och får inte ut syre i blodet, och det har känts ovanligt tungt i benen under yogan och jag har inte haft någon ork till att springa på flera månader. Så nu har jag fått järn injicerat. Då brukar det bli som vanligt igen efter bara några veckor.

Mycket av detta har med stress att göra. Och egentligen är jag inte superstressad när jag väl är på mitt jobb, men det är mycket runt mig som tar mycket energi av mig. Ni skulle se trycket i min mailkorg – det är många som vill mig saker. (Roligt så klart på samma gång

Men till slut tar man slut. Och man hittar ingen kreativitet längre och det är svårt att glädjas över saker. Stressen kommer när jag känner att jag enbart gör saker för andra, jag hjälper och ger av mig själv, men inget kommer tillbaka. Jag känner att jag tappar liksom bort mig själv och blir supertrött.

Och i samband med allt detta tappar jag dessutom alla mina goda vanor. Plötsligt “tröstäter” jag socker igen. Jag som har hållit mig borta från socker i 9 månader. (Läs om mitt sockerstopp här.) Och plötsligt tycker jag att det är ok att trycka i mig skräpmat. Och så hoppar jag över ett yogapass, fast jag veeeeeet hur mycket bättre jag mår efteråt. Jag liksom skiter i allt som är bra för mig, när jag egentligen borde göra tvärtom – ge mig själv den allra bästa näringen och göra de bästa grejerna. Suck.

Klarade att springa 5 kilometer i går – så glad (och svettig…!) 

Men nu blir det ändring. Jag kommer att tacka nej till förfrågningar, tacka nej till “förutsättningslösa möten som vi båda kan få ut något av”, (ni fattar inte hur ofta jag får såna förfrågningar av folk i skönhetsvärlden men också folk inom influencer marketing som jag jobbar med just nu), tacka nej till att svara på 50 frågor till någons skolarbete, tacka nej till att göra saker gratis åt andra företag, tacka nej till luncher där folk vill “pick my brain”, tacka nej till möten där folk bara vill ha mina råd och tips, och tacka nej till att hjälpa människor med sina ingredienser och annat. Sorry, hinner inte det.

Jag kommer att prioritera mig själv, ett yogapass, en promenad, gå på bio – herregud, när gjorde jag det sist?! Njuta. Softa.

Och efter att jag fick en injektion med järn har orken börjat komma tillbaka. I går sprang jag för första gången på ett halvår och klarade 5 kilometer utan problem. Så. Jäkla. Glad. Älskar ju att springa och har varit så ledsen när jag inte har orkat. Kroppen har skrikit efter mer rörelse.

Jag är ganska bra på att berätta för andra människor hur de kan bli mer hälsosamma men det funkar ju inte så bra om jag själv brakar in i väggen.

Och jag har flera vänner som har brakat ihop på riktigt och som inte klarat att återkomma till arbetslivet på väldigt länge. Som är helt trasiga. Och jag lider med dem och jag förstår hur jävla hopplöst det känns.

Samtiden, karriären och den där jävla självbilden och önskan om att vara tillräcklig. Blä. Jag klarar inte att leva upp till allt som alla vill ha av mig, klarar inte leva upp till “bilden av vem man är” med fantastiska resultat i arbetslivet ideligen, ett perfekt hem, perfekt kropp (!), att vara den perfekta mamman. Det är mycket viktigare att fokusera på att må bra. Fokusera på lite själv-kärlek. Och ta sig egen-tid.

Är jag gnällig? Hur känner ni? Orkar ni med allt? 

English: So I’ve been stressing quite a lot lately and that has put a toll on my gut. Time to scale down on things and take it easier.