I mitt yrke som journalist på Hus & Hem har jag förmånen att få träffa och prata med en hel del intressanta människor. Sådana som bidrar till en mer hållbar värld, på sitt lilla sätt. För hållbarhet handlar ju inte bara om miljöfrågor.

I många länder är till exempel el en bristvara, vilket gör att läxläsning och de flesta hushållssysslor stannar av när solen går ner. Därför har Energiföretagen Sverige, i samarbete med Cirkuslampans grundare Mathias Johansson, nyligen tagit fram en lampa som både ska belysa – och åtgärda – problemet. Jag pratade lite med Mathias om det:

Kul samarbete! Vem var det som kom på idén till det?
– Det var Energiföretagen Sverige som kontaktade mig inför Elens dag 2017. Vi vill tillsammans uppmärksamma all den nytta som elen tillför i vår vardag, men också att många saknar tillgång till el och vilka problem det innebär. För varje såld lampa går 500 kronor till organisationen Givewatts.

Kände du till Givewatts innan detta samarbete?
– Faktiskt inte, men nu har jag betydligt bättre förståelse för hur situationen för många familjer i Kenya och Tanzania ser ut. Givewatts installerar lampor på skolor, sjukhuskliniker och i hem – oftast i små samhällen och byar långt ut på landsbygden. Med solenergilamporna har invånarna nu möjlighet att fortsätta verka efter mörkrets inbrott, de kan ersätta det hälso- och miljöfarliga fotogenet och skolbarnen kan läsa läxor utan att bli sjuka. Studieresultaten har förbättrats otroligt mycket tack vare det.

Varför valde ni formen av en glödlampa?
– Glödlampan är arketypen av det vi kallar lampa och står för den värme och det ljus som Cirkuslampan och Energiföretagen Sverige vill sprida både här och i Afrika genom Givewatts. Utifrån detta kändes formen av en glödlampa som ett självklart val.

Har samarbetet givit mersmak?
– Jag fick möjligheten att besöka några familjer i Kenya, vars vardag förändrats helt tack vare tillgången till en solenergilampa. Det är klart att man blir taggad av det! Jag hoppas kunna sprida initiativet till fler här hemma.

Just nu är jag inne i en period då jag bara vill äta matiga sallader – till min familjs stora förskräckelse. Tycker bara det känns så energigivande med alla grönsaker… Det här är en riktig favorit, där citron i dressingen ger det lilla extra!

Rödbetssallad med puylinser och chèvre
4 port

3-4 dl kokta puylinser (ca 2 dl torkade)
2 dl kokt bulgur
6-7 små rödbetor
250 g körsbärstomater
1-2 tsk timjan
200 g chèvre
150 g blandade salladsblad
olivolja, salt och peppar

Dressing:
4 msk olivolja
2 tsk finrivet citronskal
2 msk färskpressad citronjuice
0,5 msk dijonsenap
1 msk flytande honung

Sätt ugnen på 175 grader.
Skala rödbetorna och skär dem i klyftor. Halvera tomaterna. Lägg på en oljad plåt och blanda med olivolja, salt och timjan. Ställ in i ugnen ca 35-40 minuter tills rödbetorna är lagom mjuka.
Blanda alla ingredienser till dressingen.
Blanda rödbetor och tomater med linser, bulgur och chèvre. Lägg salladsbladen i botten av en stor bunke och lägg rödbetsblandningen ovanpå. Salta och peppra ev extra.
Servera dressingen till.

Foto: Martin Harvey/WWF.

Ibland blir jag galen på hur människan, som anses vara det smartaste däggdjuret här på jorden, kan bete sig så… dumt och destruktivt.

Det verkar nästan vara människolag (naturlag är det ju inte) att vi måste driva saker till bristningsgränsen innan vi vaknar upp och inser att vi måste byta riktning. Och det gäller i alla möjliga sammanhang.

Ta vår hälsa till exempel. Hur många känner man inte som kört på allt vad tyger håller tills kroppen slutligen säger stopp. I form av utmattningssymptom, hjärtattack eller annat.

Eller mitt favoritämne: Miljön. Måste vi till exempel döda ALLT liv i haven innan vi vaknar upp? Eller måste vi ha smog à la Kina för att fatta att vi inte kan fortsätta förgifta luften vi andas med utsläpp av fossila bränslen?

Och sedan var det det här med att hålla på och utrota djur. Bara för att, typ. Åka till Afrika, skjuta ett lejon och slänga det mesta – förutom huvudet och skinnet som ska visas upp för imponerade polare därhemma – på avfallshögen. Eller ta livet av noshörningar för att få till det i sänghalmen. Pardon my french, men hört talas om förspel? Och vad gör ni den dagen då det inte finns några noshörningar kvar? No more vuxenkramar?

I veckan läste jag om reservatet Selous i Tanzania, där 15 000 av tidigare 120 000 elefanter finns kvar. Om ingenting görs riskerar elefanterna att utrotas inom fem år. Fem år!
Dessutom är Selous rikt på mineral, olja och gasfyndigheter. 75 procent av ytan har upplåtits som olje-, gas- och gruvkoncessioner, enligt WWF. Många innehas av utländska exploatörer som får finansiering av internationella banker.
Lokalbefolkningen lär inte se en skymt av pengarna det ger – samtidigt som miljön tar skada. Rovdrift i dubbel bemärkelse…

Varför gör vi så här? Hur kan vi agera så kortsiktigt? Vi underminerar ju sakta men säkert vår egen existens här på jorden.
Utan liv i haven blir många av oss utan mat. Utan ren luft kommer vi sakta att kvävas. Och utan rena jordar att odla i kommer vi sakta men säkert att förgifta oss själva. Då spelar pengarna på banken ingen roll.

Egentligen är vi ju mycket klokare än så här. Eller?