Foto: Martin Harvey/WWF.

Ibland blir jag galen på hur människan, som anses vara det smartaste däggdjuret här på jorden, kan bete sig så… dumt och destruktivt.

Det verkar nästan vara människolag (naturlag är det ju inte) att vi måste driva saker till bristningsgränsen innan vi vaknar upp och inser att vi måste byta riktning. Och det gäller i alla möjliga sammanhang.

Ta vår hälsa till exempel. Hur många känner man inte som kört på allt vad tyger håller tills kroppen slutligen säger stopp. I form av utmattningssymptom, hjärtattack eller annat.

Eller mitt favoritämne: Miljön. Måste vi till exempel döda ALLT liv i haven innan vi vaknar upp? Eller måste vi ha smog à la Kina för att fatta att vi inte kan fortsätta förgifta luften vi andas med utsläpp av fossila bränslen?

Och sedan var det det här med att hålla på och utrota djur. Bara för att, typ. Åka till Afrika, skjuta ett lejon och slänga det mesta – förutom huvudet och skinnet som ska visas upp för imponerade polare därhemma – på avfallshögen. Eller ta livet av noshörningar för att få till det i sänghalmen. Pardon my french, men hört talas om förspel? Och vad gör ni den dagen då det inte finns några noshörningar kvar? No more vuxenkramar?

I veckan läste jag om reservatet Selous i Tanzania, där 15 000 av tidigare 120 000 elefanter finns kvar. Om ingenting görs riskerar elefanterna att utrotas inom fem år. Fem år!
Dessutom är Selous rikt på mineral, olja och gasfyndigheter. 75 procent av ytan har upplåtits som olje-, gas- och gruvkoncessioner, enligt WWF. Många innehas av utländska exploatörer som får finansiering av internationella banker.
Lokalbefolkningen lär inte se en skymt av pengarna det ger – samtidigt som miljön tar skada. Rovdrift i dubbel bemärkelse…

Varför gör vi så här? Hur kan vi agera så kortsiktigt? Vi underminerar ju sakta men säkert vår egen existens här på jorden.
Utan liv i haven blir många av oss utan mat. Utan ren luft kommer vi sakta att kvävas. Och utan rena jordar att odla i kommer vi sakta men säkert att förgifta oss själva. Då spelar pengarna på banken ingen roll.

Egentligen är vi ju mycket klokare än så här. Eller?

Den som läser min blogg vet att jag för det mesta är positiv. Jag tror verkligen på allas förmåga att påverka vår värld och miljön vi lever i till det bättre.

Jag tror däremot inte på att sticka huvudet i sanden, låtsas som ingenting och ge upp (typ ”Det är ingen idé att försöka, vad spelar det för roll om jag köper ekologiskt när alla andra skiter i miljön?”).

Men ibland gå även jag ner mig i miljöångest-träsket. Som igår när jag, på vägen till Kolmården, hörde på radion att 15 procent av Östersjöns havsbottnar är helt döda. Det finns inget liv, förutom bakterier, där. Vid millennieskiftet var 5 procent av havsbottnarna döda i samma område. Utvecklingen går i skrämmande takt mot totalt fördärv.

– Det här är precis vad som händer när politiker reagerar alldeles för sent på varningssignaler, och varningssignalerna i Östersjön har pågått under lång tid, säger Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.

Vi kommer fram till Kolmården. Jag är ganska kluven till djurparker egentligen. Mår lite illa av att se djuren håglöst vanka omkring i sina – ofta ganska små – inhägnader. Samtidigt ser jag det som min uppgift att utbilda mina barn, prata om djur och natur och skapa någon slags förståelse för hur allt hänger ihop.

Vi åker linbana och tittar på giraffer, lejon och zebror – långt borta från sina naturliga miljöer. Plötsligt fångar speakerrösten mina öron. ”För att vissa djurarter inte ska dö ut helt och hållet har vi sett till att spara en del av dem i djurparker världen över.” Meningen fortsätter att snurra i huvudet när jag sedan går runt och läser på skyltarna i djurparken om de olika djuren. ”Grevyzebra – starkt hotad”. ”Amurtiger – starkt hotad”. ”Davidshjort – utdöd i vilt tillstånd”. Och minns vad jag hörde tidigare under dagen: Det här är precis vad som händer när politiker reagerar alldeles för sent…

Vad ska vi människor leva av när vi förstör förutsättningarna för allt liv omkring oss? Inte ens sakta men säkert, utan snabbt och tanklöst. Och vad ska vi göra för att vända utvecklingen?

Jag sätter mitt hopp till att de länder som skrev under klimatavtalet i Paris i december förra året menar allvar med sitt miljöengagemang denna gång – och agerar snabbt. Själv tänker jag fortsätta försöken att förändra både mitt och andras liv i en mer miljömedveten riktning. Aldrig ge upp.