– Mamma, du har blivit så ekologisk att du nästan är jobbig. Men det är mest bra!

Dottern sitter vid matbordet och plirar lite retsamt med ögonen efter att jag föreslagit att vi ska ta tåget till kalaset vi ska på samma kväll.

– Jag håller med. Som Lasse brukar säga ”Hoppas Liselotte är borta så att jag kan ta bilen till Hemköp (som för övrigt ligger ungefär 150 meter från vårt hus)”, säger grannfrun som kommit över på en fika.

Jag vet att min kära granne inte menar någonting illa med det hon säger. Men samtidigt sätter hon fingret på någonting jag upplever ganska ofta som uttalat miljömuppig. Det känns som att jag orsakar något slags dåligt samvete för att jag försöker leva på ett sätt som belastar miljön mindre.

Men det är inte för min skull ni ska förändra era liv. Jag kommer aldrig att tvinga någon att laga vegetariskt varje måndag. Jag kommer aldrig att inventera ditt badrumsskåp och döma dig efter vilka ansiktskrämer du har. Och jag kommer inte att skälla på dig när du köpt plastinredning från Kina, för att det var så billigt just den här veckan, i stället för mer hållbara alternativ av trä eller bambu.

Däremot hoppas jag att jag kan inspirera dig till att göra fler sådana val. För att det är bättre för din och dina barns hälsa att välja produkter utan flamskyddsmedel, bekämpningsmedel eller ftalater. För att du ofta tjänar på det i längden – både i form av pengar och tid som du slipper spendera på att leta nytt när plastprylen pajat efter bara en månads användning. Och, sist men inte minst, för att det är bättre för vår miljö.

För även om många av oss lever så skyddat att vi inte märker konsekvenserna av våra konsumtionsval och vår livsstil – än – så kvarstår faktum: Vi konsumerar jordens resurser snabbare än den levererar. Hugger ner urskog, utarmar våra jordar och tar upp fisk utan att låta bestånden hinna växa till sig. Framför allt släpper vi ut för mycket koldioxid från fossila bränslen, vilket leder till global uppvärmning och alla konsekvenser som följer med den.

Det är dags att välja bättre. Inte för min skull. Utan för dina barns och barnbarns skull.

Den som läser min blogg vet att jag för det mesta är positiv. Jag tror verkligen på allas förmåga att påverka vår värld och miljön vi lever i till det bättre.

Jag tror däremot inte på att sticka huvudet i sanden, låtsas som ingenting och ge upp (typ ”Det är ingen idé att försöka, vad spelar det för roll om jag köper ekologiskt när alla andra skiter i miljön?”).

Men ibland gå även jag ner mig i miljöångest-träsket. Som igår när jag, på vägen till Kolmården, hörde på radion att 15 procent av Östersjöns havsbottnar är helt döda. Det finns inget liv, förutom bakterier, där. Vid millennieskiftet var 5 procent av havsbottnarna döda i samma område. Utvecklingen går i skrämmande takt mot totalt fördärv.

– Det här är precis vad som händer när politiker reagerar alldeles för sent på varningssignaler, och varningssignalerna i Östersjön har pågått under lång tid, säger Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.

Vi kommer fram till Kolmården. Jag är ganska kluven till djurparker egentligen. Mår lite illa av att se djuren håglöst vanka omkring i sina – ofta ganska små – inhägnader. Samtidigt ser jag det som min uppgift att utbilda mina barn, prata om djur och natur och skapa någon slags förståelse för hur allt hänger ihop.

Vi åker linbana och tittar på giraffer, lejon och zebror – långt borta från sina naturliga miljöer. Plötsligt fångar speakerrösten mina öron. ”För att vissa djurarter inte ska dö ut helt och hållet har vi sett till att spara en del av dem i djurparker världen över.” Meningen fortsätter att snurra i huvudet när jag sedan går runt och läser på skyltarna i djurparken om de olika djuren. ”Grevyzebra – starkt hotad”. ”Amurtiger – starkt hotad”. ”Davidshjort – utdöd i vilt tillstånd”. Och minns vad jag hörde tidigare under dagen: Det här är precis vad som händer när politiker reagerar alldeles för sent…

Vad ska vi människor leva av när vi förstör förutsättningarna för allt liv omkring oss? Inte ens sakta men säkert, utan snabbt och tanklöst. Och vad ska vi göra för att vända utvecklingen?

Jag sätter mitt hopp till att de länder som skrev under klimatavtalet i Paris i december förra året menar allvar med sitt miljöengagemang denna gång – och agerar snabbt. Själv tänker jag fortsätta försöken att förändra både mitt och andras liv i en mer miljömedveten riktning. Aldrig ge upp.