Man blir snäll av att vara i skogen… 😉

Ni får ursäkta mig, men jag tänkte ägna mig lite åt godhetssignalering här. Ni vet, det där ordet som används som ett skällsord numera, närhelst någon försöker prata rättvisa, jämlikhet, oro för klimatet eller annat som kan upplevas som provocerande rättskaffens.

För jag tror verkligen på godhet. Och att vi alla har den inom oss.

Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till alla som tycker att godhet är någonting negativt. Hur i hela friden tänker ni då? I kommentarer på sociala medier ser jag ofta folk som stör sig på att andra är “hycklare” och “godhetsapostlar”. Och visst, jag kan hålla med om att ingen är rakt igenom god. Vissa dagar bryter man (jag) ihop över alla idioter (som jag upplever det) som beter sig som jubelåsnor (i mina ögon). Men det måste ju ändå vara bättre att sträva efter att försöka vara god och medmänsklig – för det mesta – än att sträva efter det motsatta?

Tänk dig ett samhälle där godheten har blivit avskaffad. Jag tänker mig att vi där hellre fäller än friar, söker bråk i stället för dialog, hellre missförstår än försöker förstå, sköter oss själva och skiter i andra. Hur kul är det att leva där?

Vilket samhälle funkar bäst? Ett sådant som är fyllt av konflikter, från högsta nivå till lägsta, eller ett där vi försöker hitta lösningar på problem tillsammans?

Jag vet, jag förenklar och drar med väldigt grova penseldrag – men på något sätt är det här ändå grundläggande för vilket samhälle vi skapar tillsammans.

Jag vet också att alla har ett val. Antingen väljer man att bejaka de goda sidorna hos sig själv, eller så låter man sig dras med av känslorna av hat, frustration och besvikelse. Problemet med det senare är att det sällan leder till någonting konstruktivt när reptilhjärnan tar över.

Så, med risk för att låta flummig, börja med att le mot främlingar som möter din blick, visa respekt och hänsyn eller ta dig tid att prata med någon som verkar behöva det. Jag lovar att den personen blir glad, och jag lovar att du själv mår bra av det. Dessutom tror jag fullt och fast att det är sådana här enkla gärningar som gör att vi sakta men säkert får människor att känna sig sedda, inkluderade och som en del av samhället. Och känner man sig som en del av samhället är chansen större att man vill bidra till det på ett positivt sätt.

Så naiv är jag.

PS.
Varför skriver jag om sådant här på en blogg om hållbarhet, undra kanske någon? Jag tycker bara vi (politiker och medborgare) lägger för mycket energi på peka ut vem som är dummast, i stället för att diskutera sakfrågorna. Som skolan, vården, integrationen (lösningar som inte innefattar att peka på den eller den gruppen och säga att den är ”dum”…)  – och klimatet.

Mattias Klum har sin kamera som verktyg när det gäller att lyfta naturvårdsfrågor, numera även som ambassadör för Världsnaturfonden WWF.

Beatrice Rindevall startade suveräna Supermiljöbloggen för att lyfta miljöfrågor i den svenska debatten.

Elon Musk, grundaren av Tesla, vill fixa världens klimatproblem med elbilar och solenergi.

Armbryterskan Heidi Andersson har varit programledare för Miljöhjältarna och vill leva fossilfritt till 2025.

Låt oss prata lite om Jante. Eller rättare sagt, våra orimliga krav på personer som vågar sticka ut hakan och vill åstadkomma förändring.

Ett exempel: I somras gick Storumanborna och kändisarna Heidi Andersson och Björn Ferry ut med att de vill försöka leva fossilfritt till år 2025. Kul med människor som försöker statuera goda exempel, tyckte jag, och tipsade om deras blogg som handlar om den resan. Men inte alla andra, skulle det visa sig.
”Vem tror du betalar deras grejer?! Jag kan också låtsas vara miljökämpe och fossilfri om nån pröjsar för det.”
Eller:
”Ska man dra de till sin spets så kan dom ju inte handla mat, skicka paket, resa och vara med på tävlingar… För tro knappast att alla transporter eller bönder är fossilfria… Tillbaks till häst och vagn.”

Visst, det är förstås lättare att klara en fossilfri omställning om man blir sponsrad. Gemene man kanske inte har råd att gå hela vägen när det gäller att köpa elbil, ekologisk mat etcetera. Men det är fortfarande så att den som vill kan läsa parets blogg, inspireras och ta till sig det som känns möjligt i sin egen vardag. Eller så kan man låta bli.
Och visst, det är svårt att leva helt fossilfritt. Men det är väl ändå bättre att spänna bågen och nå halvvägs, än att inte försöka alls?
En sak till. Är miljöfrågor sådant paret vill ägna sitt kändisskap åt, så är det väl bara bra?

Ett annat exempel: För ett tag sedan träffade jag och Naturligt Snygg-teamet en av grundarna till ett svenskt hudvårdsföretag. Han berättade att företaget äntligen lyckats ta fram biologiskt nedbrytbara tuber, gjorda av sockerrör. Väldigt mycket bättre för miljön, ju. Men i stället för ”Grattis, bra jobbat” så får de ofta höra ”Men korkarna då, de är ju fortfarande gjorda av plast?!”.

Jag menar inte att vi ska nöja oss. Det gäller att fortsätta sträva framåt och leta efter nya lösningar som gör att vi kan leva på ett mer hållbart sätt framöver. Och det är klart att man får vara (helst konstruktivt) kritisk. Men vi måste också kunna hylla de framgångsrika steg som tas på vägen – och personerna som försöker driva utvecklingen – ibland.
Att erkänna andra betyder ju inte att vi själva är misslyckade. Alla bidrar vi till samhället, på olika sätt. Men rackar vi ständigt ner på våra visionärer är risken att vi förhindrar idéer som kan vara positiva för oss alla.

Våra orimliga krav blir som en våt filt som kväver alla brinnande lågor.

Läs mer:

Björn och Heidi ska leva fossilfritt innan 2025

Har downshiftat light – och hinner med fler turer till skogen.

Tanken slår mig allt oftare. Hur sjuk vår konsumtion i västvärlden är. Härom veckan pratade jag med en väninna som var helt galet stressad över alla saker som låg överallt i hennes hem. Garaget – så fullt att inte ens cykeln kommer in. Barnens rum – så fullt att ungarna inte leker ens med en tiondel. Garderoben – så full med kläder att hon inte ens mäktar med att välja bland dem.

Jag känner igen mig i allt det där.
Min garderob innehåller säkert 40 klänningar som jag tycker om men inte hinner använda. Ibland köper jag nytt för att jag “tröttnat på de jag har”. Mina barn får också småsaker som de verkligen inte behöver – och som ligger bortglömda i någon låda efter bara en vecka.

Men det som gnager allra mest hos mig är alla saker jag vill använda – men inte hinner. Jag tänker till exempel på bakmaskinen som står och tar upp en massa plats i köksskåpen. Min man och jag förfördes av tanken på att vakna till doften av nybakt bröd varje lördag morgon och de första dagarna efter julafton – då vi fick den – bakade vi flera gånger. Sedan dess har den stått där i skåpet, orörd.
Eller min mountainbike. Efter förra årets tur till Österrike var jag fylld av entusiasm och slog till på en cykel för flera tusen. Den har jag använt fyra gånger hittills i år. Sen bör man ju ge den lite service mellan varven också. Det har jag aldrig gjort.
Symaskinen som jag fick på min 30-årsdag står i ett hörn, full av damm.
Och alla böcker som bara väntar på att bläddras i ska vi inte tala om…

Vad ska vi egentligen ha alla grejer till, när vi inte hinner använda den?! Vore det inte bättre att bara jobba mindre, och anpassa inköpen efter det? Många av oss har ju uppenbarligen mycket mer än vi behöver. Tid, däremot, är ofta en bristvara.

Men vänta nu, tänker någon. Vad ska vi jobba med om vi inte kan producera och köpa en massa grejer? Därom tvista de lärde. Vissa menar att det krävs en omställning av marknaden, så att vi börjar konsumera fler tjänster i stället för produkter. Trädgårdsskötsel, fönsterputs. Och det är ju en lösning.
Eller så kan vi, som sagt var, jobba mindre. Sex timmars arbetsdag för fler – så kanske fler får chansen att dela på jobben. Dessutom visar försök i bland annat Göteborg att det påverkar personalens hälsa väldigt positivt.

Själv har både jag och min man numera gått ner i arbetstid, och har därmed mindre pengar att röra oss med varje månad. Det går ingen nöd på oss, men vi behöver förstås tänka igenom de köp vi gör mycket mer. Jag kommer säkert att trilla dit på onödiga köp ibland, ett tag framöver, det tar ju tid att lära en gammal hund att sitta. Men det går att skapa nya – mer hållbara – vanor.

Den stora och viktigaste bonusen är att vi orkar ta hand om varandra – och de prylar vi redan har.

Läs mer:

http://goteborg.etc.se/inrikes/molndals-sjukhus-fortsatter-med-sex-timmars-arbetsdag