Den gångna helgen var bland de bästa på länge. Jag struntade i allt städ och hängde på en fotbollsplan halva lördagen. På kvällen bjöd vi goda vänner på middag, och jag hade större delen av eftermiddagen på mig att handla och laga maten.

Söndag förmiddag gick min underbara Klara och jag upp till några kompisar som har kolonilott någon kilometer hemifrån oss. Vi tog med oss korg och tygpåse och drog rakt upp i skogen intill. Och där (skrytvarning) hittade vi kanske världens bästa skogsställe.

Det fanns lingon i stora klasar, fina blåbär OCH trattkantareller! Himlen! Klara och hennes kompis Linnea plockade bär till “kungssylt” som de kallade det. Alltså en blandning av lingon och blåbär. Jag visste inte vad jag skulle välja, utan plockade av allt.
Ärligt talat, jag känner mig aldrig så rik som när jag får sådant här.

Här tänkte jag tipsa om mina absoluta favoritrecept när det gäller respektive ingrediens (ett recept är mitt, de andra är favoriter jag hittat på nätet).

Lingon (saftig, kryddig och alldeles underbar): Kryddig lingonkaka

Blåbär (älskar enkla efterrätter som man serverar i glas): Efterrätt med blåbär

Kantareller (bland de godaste vardagsvego-rätterna jag vet): Gnocchi med kantarellsås och grön topping

Men oftast kokar jag bara lingonen eller blåbären med 1-2 dl socker och serverar till gröt, palt, pannkaka och annat. Kantarellerna blir underbara på en kvällstoast…

Tänk vad mycket man kan få, alldeles gratis.

I förrgår, på självaste Nationaldagen, fortsatte jag min mission att upptäcka mer av min närmaste omgivning – denna gång tillsammans med familjen. Vi tog cyklarna till en vacker utsiktspunkt vid Oxundasjön (Upplands Väsby) där någon skön eldsjäl byggt en lång spång av trä ut mot ett trädäck med stort bord och bänkar. Där dukade vi upp och hade fruktstund.

Min tanke var egentligen att vända tillbaka sedan, för att det hela skulle bli en lättsam och lustfylld upplevelse för barnen. Men så for dj-vulen i oss vuxna, som man säger, och vi fick för oss att cykla hela varvet runt Oxundasjön, via fornborgen Runsa och badplatserna vid Kairo. “Vi har ju nästan cyklat halvvägs”, trodde vi. Det hade vi inte. Snarare en tredjedel av sträckan. Högst.

Barnen var helt på till en början. Det var spännande att cykla förbi räddningsskolan nära Rosersberg och titta på utbrända bilvrak och husen de byggt upp som scenkulisser att öva i. Och de älskade att ta nästa fikapaus i lusthuset som låg precis intill Upplandsleden. Och vattenpölarna som de kunde köra ner i, på leriga grusvägar.
Men när vi väl var tillbaka på asfaltsvägen igen, som typ aldrig tog slut, började barnen ändå undra hur långt det var kvar… Innan de snabbt försäkrade oss om att “Det är kul att cykla på vägar man aldrig varit på förut”.
Det är vid tillfällen som dessa som jag är extra tacksam över att jag fått bli förälder. Att se barnen tänja på sina gränser, den inneboende upptäckarlusten och stoltheten när de inser att de cyklat över två mil… oslagbart.

Jag tänker att vi ska fortsätta på det här spåret. Göra utflykter med jämna mellanrum, där fikapauserna och leken är lika viktiga som själva trampandet/vandrandet. Och till min hjälp har jag en superbra app, som jag vill tipsa om (ifall ni inte upptäckt den redan).

I Naturkartan finns till exempel 19 procent av Sveriges alla naturreservat kartlagda! Man kan välja vilket område man vill upptäcka, och sedan vilken aktivitet man tänker sig – cykling, löpning, fiske eller annat.
Det kommer då upp förslag på olika platser/leder som man kan undersöka vidare. Klickar man på “Det här finns kring xxx” får man tips om sevärdheter och annat i området.

Det finns absolut utvecklingspotential i appen. Till exempel saknar jag info om Ströms Gård, som jag vet finns ganska nära Calmare hage, när jag söker på vandring i Upplands Väsby. Det kan ju vara bra att veta att det finns ett kafé i närheten.
Men det är en bra start och hjälp i planeringen av aktiviteter!

41 år. Kan inte riktigt identifiera mig med siffran. I huvudet är jag kvar på 25, ju!
Det är väl som min farmor sa, då 75: Ibland tittar jag mig i spegeln och undrar vem den där gamla tanten är…

Missförstå mig inte. Jag har inga problem med att vara 41. Jag tycker bara att det gick så fort att komma dit. Stolt tant är jag också (även om vissa kollegor fnyser lite när jag gör anspråk på att ha kvalat in redan), med stor intresse för pelargoner, långa skogspromenader och – från och med idag – fågelskådning!

Direkt efter födelsedagssången i morse packade sonen och jag ihop matsäck och drog i väg till ett möte med lokala Naturskyddsföreningen. Jag vet inte hur aktiva alla föreningar är, landet runt, men kolla gärna upp det! I juni ska jag till exempel besöka Ekolsunds slotts arboretum med mina fellow naturmuppar.

I morse var det fågelskådning som stod på schemat. Vi fick lyssna på en mänsklig dator när det gäller fåglar och deras läten, växter och lavar (hur man kan lagra så mycket i hjärnan som han har är för mig en gåta!), promenera i solen och ha det bra.
Sonen, som valde det här framför att åka iväg och spela fotbollscup (“Jag vill vara med dig, mamma, och  jag har aldrig fågelskådar förut”), tyckte som tur var också om att strosa runt i maklig takt och använda kikare. Men han blev nog mest imponerad av den enorma aspen som några bävrar lyckats fälla.

Det som gör mig extra lycklig idag är det faktum att sonen faktiskt vill vara i skogen med mig. Jag är förstås beredd på att det kan komma att förändra sig – men har man som liten fått en relation till naturen tror jag ändå att den följer med i livet. Och har man en relation till naturen är chansen stor att man vill ta hand om den också.
Jag tänker verkligen inte propsa, men med lite natur-nudging hoppas jag så ett eko-frö som växer…

Jag kan i alla fall inte tänka mig ett bättre sätt att fira födelsedag på. Nu är resten av dagen en bonus!