Olika sorters puckar, vegobiffar – eller vad man nu väljer att kalla det – är ständigt återkommande hos oss. Jag experimenterar med tillbehören och kryddorna i puckarna lite bara. Som här, där en krämig kålsallad med koriander gör rätten till det lilla extra.

Kikärtspuckar med krämig kålsallad
3-4 port

1 förp kikärtor
0,5 dl mandelmjöl
1 krossad vitlöksklyfta
0,5-1 tsk spiskummin
1 tsk torkad mynta
0,5 msk sambal oelek
1 msk färskpressad citronsaft
2 msk majsstärkelse

Kålsallad:
150 g spetskål
0,5 rödlök
0,5-0,75 dl matyoghurt
1 tsk dijonsenap
1 tsk färskpressad citronsaft
1,5 tsk japansk soja
0,5-1tsk fryst koriander, eller färsk
salt, svartpeppar

Gör kålsalladen först: Strimla kålen fint och lägg i en bunke. Skiva och tillsätt löken. Rör ihop yoghurt, senap, citronsaft, soja och koriander. Blanda med kålen. Salta och peppra.
Gör puckarna: Skölj av kikärterna och lägg i matberedare. Blanda ner mandelmjöl, vitlök, spiskummin, sambal oelek, citronjuice och majsstärkelse. Krydda med 2 krm salt och 1 krm peppar. Mixa ihop och låt vila 10-15 minuter.
Forma degen till lagom stora puckar och stek 2-3 minuter per sida.
Servera tillsammans med kålsallad och eventuellt extra grönsaker (tomater, spetspaprika etc) till.

Ibland känns verkligheten… helt overklig. I fredags befann jag mig i Milano, på den årliga möbelmässan som många i inredningsbranschen besöker för att få koll på de senaste trenderna. Jag var också på plats och gick runt i de enorma mässhallarna i Rho Fiera.

Klockan 15.27 får jag ett sms från min man. “Vansinnesdåd på Drottninggatan. Jag är oskadd.” Försöker ringa, utan att få svar. Googlar och läser om en lastbil som mejat ner människor längs Drottninggatan. Den väg min man tar varje dag till och från sitt jobb i stan. Går vidare i mässhallarna och tänker att jag ska försöka ringa snart igen.
När jag tar upp telefonen nästa gång har min svåger ringt fem gånger. Även mamma, syster, båda bröderna och svärmor har ringt. Tårarna pockar på, och paniken. Har det hänt något mer? En bomb?! Men så svarar maken äntligen…

Resten av helgen följer jag med i allt som händer i Stockholm, där nere i Italien. Jag har svårt att ta in vad som har hänt. Det känns så overkligt. Så långt ifrån.

Det är inte förrän jag landar i Sverige igen, som känslorna faller på plats. Ilska över det meningslösa i terrorattacken. Men, faktiskt, mest stolthet över den medmänsklighet som flödar i inlägg på Facebook och Instagram.
Jag var tvungen att se det med egna ögon. Försöka förstå kraften i den känsla av samhörighet som Stockholms invånare uppvisar just nu. Så idag åkte jag in till Sergels Torg.
Fortfarande, tre dagar efter attacken, är “Plattan” full med människor som sörjer och stöttar varandra i det som hänt. En munk i orange klädnad. En liten flicka med blonda flätor som står tätt tryckt intill sin mamma. En äldre dam med tårar i ögonen och ett stort fång tulpaner i handen. Människor som håller hand eller lägger en tröstande hand på en axel. Olika åldrar och människor från världens alla hörn. Tillsammans.

I ett hållbart samhälle finns det skyddsnät – ekonomiska, sociala och medmänskliga.
Ett hållbart samhälle bygger på jämställdhet – ekonomisk, social och juridisk sådan. När klyftorna är stora ökar grunderna för motsättningar och slitningar i samhället.
Ett hållbart samhälle bygger också på kärlek. Till naturen, till samhället vi lever i, till andra människor. Vi tycker olika, men respekterar varandras åsikter.

Att vi har allt det, i större grad än i många andra länder (Nej, jag säger inte att allt är perfekt), blev så tydligt under helgen som gick. Trots att även hatstormarna rasar där ute, så är det detta jag tar med mig: Tron på mina medmänniskor. Kärleken.

Rubriken lovar runt. Jag vet att många upplever att Warpaint – ett naturligt pulver för tandblekning – fungerar väldigt bra. Warpaint består av bentonitlera, som bland annat innehåller kalcium och kalium. Och det ska ju vara bra för tänderna. Aktivkolen, som har framställts av skal från kokosnötter, polerar tänderna utan att skada emaljen. Men för mig håller rubriken tunt.

Jag följde instruktionen väldigt noga:
* Doppa en ren, våt tandborste i burken med Warpaint
* Borsta försiktigt i två minuter
* Håll munnen stängd under borstning
* Spotta ut och skölj noggrant

För det första, förklara för mig hur man gör för att hålla munnen stängd när man borstar framtänderna. Jag lyckas inte – med följden att jag får skönt svarta skräckläppar (perfekt inför Halloween!).
Att ha pulvret i munnen är ungefär som att tugga på finfördelat kol. Det där kolet nästlar sig sedan in mellan tänderna och kräver både dussinet sköljningar samt borstning med tandkräm innan jag får bort det från tänderna. Och jag lovar – man vill inte ha det kvar mellan tänderna. Om man inte tycker det är sexigt när det ser ut som att man har snus i hela munnen.
Jag har inga fläckar på tänderna, och ganska milt gula skiftningar – mest mellan tänderna. Så det är svårt att se om tänderna blivit vitare efter en veckas användning.
MEN. Jag tycker att tandköttet ser friskare och fräschare ut. Och har du inte trångt mellan tänderna upplevs proceduren säkert inte lika “besvärlig”. Jag har dessutom några bekanta som verkligen tycker att leran hjälpt mot framför allt fläckar.
Så hellre det än att fylla munnen med exempelvis väteperoxid.