I höstas var jag på en föreläsning på temat mattrender. Mycket handlade om naturligt och hållbart, och idéerna (vissa nygamla) kring detta är många:

• Det är fortfarande inne att äta ”rent”. Det vill säga livsmedel med så kort innehållsförteckning som möjligt. Eller råvaror som är odlade så lokalt som möjligt och under bra förhållanden för producenten (Rättvisehandel).
• Smakerna i drinkarna går mot det ”jordnära”. Drinkar med tydlig smak av mineraler, stenar, lera – till och med cement. Eller så ska det vara blommigt, som i Gruit, en öl gjord på örter.
• Det talas om “Get Dirty”, vilket handlar om att använda allt, i stället för att slänga. Skal, fula grönsaker, mat med kort bäst före-datum, grönsaker från blast till rot, hela djuret… allt ska tas tillvara. Superbra, tycker jag!
• I hemmen har arbetet mot svinn just börjat. Ikea visade en prototyp på matbord (i Milano förra året) som man kan lägga  fram de ingredienser som finns hemma på, för att få recept baserade på dessa. Såg den själv, superspännande!
• Det handlar också om att odla mer på markens/naturens villkor för att inte utarma den. Växelbruk, äta efter säsong… gamla idéer som prövas igen.
• Och så den idé jag har svårast för: Äta insekter. Jag inser att det mest sitter i huvudet. Använder man dem på rätt sätt märker vi förmodligen ingen skillnad. Förra veckan bjöd Brödinstitutet Sveriges landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på gräshoppsbröd, svenskt äpple, rökt rödbeta och kanderade larver (han verkar dock inte helt övertygad om insekternas förträfflighet…). Roliga bloggen Bugburger handlar nästan enbart om att äta insekter. Enligt en FN-undersökning från 2013 krävs det dessutom runt 12 gånger mer föda för att få fram ett kilo nötkött jämfört med ett kilo insekter och arealen som tas i anspråk för insektsodlingar är minimal jämfört med boskap.

Så i framtiden är det kanske inte tacos vi dukar fram till fredagsmyset, utan plockmat gjord på insekter? Ha en härlig kväll!

Långfredagen var dagen då Jesus korsfästes och dog på Golgata. Om det vet mina barn inte mycket. För oss är påsken mest en tid för påskägg, middagar med släkten och – helst – en massa tid ute i naturen.

När jag var 8-9 år tyckte jag inte alls om att åka ut i skogen. Ofta innebar det att man måste gå långt och plocka en massa bär. Men några år senare vände det där. Jag tror att pappas vördnad inför – och kärlek till – djur och natur började smitta av sig. Bara doften av barrträd och mossa gör mig alldeles lycklig. Att plocka egna bär är en lyx. Lite sol på näsan på det, och livet är perfekt.
Som tur är tycker mina barn om naturen redan nu. Familjen är aldrig så harmonisk som när vi går på tur någonstans, gör upp en eld och fikar kring den.

Jag säger inte att man måste vara skogsmulle för att bli miljövän, men min kärleksfulla relation till naturen har gjort att det känns naturligt att vilja ta hand om den. Tar man med sig saker ut i skogen tar man också med sig det hem. Det känns bättre att åka skidor än skoter, för att kunna andas in frisk luft i stället för avgaser. Och när jag ser riktigt skövlade skogslandskap gör det på riktigt ont i hjärtat.

När vi människor ställer ekonomisk tillväxt mot miljömål tänker jag ibland på det. Att folk har tappat kontakten med naturen och inte förstår att den är själva grunden för vår välfärd. Att det är därifrån vi ursprungligen har hämtat våra resurser. Att om vi utarmar den så drar vi undan mattan för oss själva.

Det är sådant jag tänker på ibland, när jag är ute i skogen. Att jag vill skydda den – och inspirera fler till att vilja samma sak. Jag börjar med mina barn.