Långfredagen var dagen då Jesus korsfästes och dog på Golgata. Om det vet mina barn inte mycket. För oss är påsken mest en tid för påskägg, middagar med släkten och – helst – en massa tid ute i naturen.

När jag var 8-9 år tyckte jag inte alls om att åka ut i skogen. Ofta innebar det att man måste gå långt och plocka en massa bär. Men några år senare vände det där. Jag tror att pappas vördnad inför – och kärlek till – djur och natur började smitta av sig. Bara doften av barrträd och mossa gör mig alldeles lycklig. Att plocka egna bär är en lyx. Lite sol på näsan på det, och livet är perfekt.
Som tur är tycker mina barn om naturen redan nu. Familjen är aldrig så harmonisk som när vi går på tur någonstans, gör upp en eld och fikar kring den.

Jag säger inte att man måste vara skogsmulle för att bli miljövän, men min kärleksfulla relation till naturen har gjort att det känns naturligt att vilja ta hand om den. Tar man med sig saker ut i skogen tar man också med sig det hem. Det känns bättre att åka skidor än skoter, för att kunna andas in frisk luft i stället för avgaser. Och när jag ser riktigt skövlade skogslandskap gör det på riktigt ont i hjärtat.

När vi människor ställer ekonomisk tillväxt mot miljömål tänker jag ibland på det. Att folk har tappat kontakten med naturen och inte förstår att den är själva grunden för vår välfärd. Att det är därifrån vi ursprungligen har hämtat våra resurser. Att om vi utarmar den så drar vi undan mattan för oss själva.

Det är sådant jag tänker på ibland, när jag är ute i skogen. Att jag vill skydda den – och inspirera fler till att vilja samma sak. Jag börjar med mina barn.