Jag har känt ett stort behov av att tröstäta sötsaker den här veckan. Jag kan inte för mitt liv begripa hur Donald Trump, med den människosyn han ger uttryck för, blivit vald till USA:s nästa president. Dessutom – en person som trots att USA numera har skapat fler jobb inom sol-och vindenergi än vad som finns inom kolsektorn, vill strunta i klimatavtalet och avveckla satsningarna på förnybara bränslen. Helt ignorant inför det faktum att vi håller på att tömma jorden helt på dess resurser.

Så idag tänker jag bryta ihop lite och tröstäta dessa fantastiskt goda muffins (jag vet, det är banalt).
I morgon blir det nya tag. För jag vill inte fastna i oro och ångest. Vi människor har alltid ett val. Vi kan bejaka rädslan och förbanna allt det vi upplever som orättvist. Eller så kan vi välja att resa oss. Välja medmänskligheten, försöka förstå varandra och sträva efter att hitta lösningar som leder oss framåt.

Jordnötsmuffins med kakao + kanel

150 g rumsvarmt smör
1,5 dl strösocker
2 ägg
1-2 msk jordnötssmör
2,5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 msk kakao
0,5 tsk kanel (kan uteslutas om man vill)
1 dl grovhackade jordnötter
(eko-varianter finns av nästan allt)

Rör/elvispa smör och socker vitt och pösigt. Knäck i äggen och vispa igen. Rör ner jordnötssmöret och alla torra ingredienser. Blanda även i ungefär hälften av de hackade jordnötterna.
Klicka ner smeten i stora/mellanstora muffinsformar som fylls till två tredjedelar. Fördela resten av jordnötshacket som topping.
Grädda långt ner i ugnen 10-15 minuter beroende på hur stora formar du har (känn efter med sticka).
Godast 10-15 minuter efter gräddning, då de hunnit svalna men fortfarande är varma…

Temugg med William Morris-mönster, 199 kr, Åhléns.

Ljuvlig kattmugg, 69 kr, Lagerhaus.

Söta ”Daisy”, 150 kr, PotteryJo.

Ny Mumin! ”Snöhästen”, 249 kr, Arabia.

Det här är inte ett sponsrat inlägg – men förra året testade jag te-adventskalendern, och älskade det! Även den extra överraskningen som serverades 24 december…
Det känns lite lyxigt att få smaka en ny grön, svart, röd, vit eller örtig tesort varje dag. De flesta “luckor” räcker dessutom till två koppar te.

Förutom att det är en bra gå-bort-present så gillar jag den för att alla tesorterna som ingår är ekologiska (Kravmärkta). Även förpackningen är gjord av hållbart producerat papper (FSC-märkt).

Här kommer också några favorit-tekoppar att servera teet i (själv gillar jag att samla på typ en av varje)! =)

Mattias Klum har sin kamera som verktyg när det gäller att lyfta naturvårdsfrågor, numera även som ambassadör för Världsnaturfonden WWF.

Beatrice Rindevall startade suveräna Supermiljöbloggen för att lyfta miljöfrågor i den svenska debatten.

Elon Musk, grundaren av Tesla, vill fixa världens klimatproblem med elbilar och solenergi.

Armbryterskan Heidi Andersson har varit programledare för Miljöhjältarna och vill leva fossilfritt till 2025.

Låt oss prata lite om Jante. Eller rättare sagt, våra orimliga krav på personer som vågar sticka ut hakan och vill åstadkomma förändring.

Ett exempel: I somras gick Storumanborna och kändisarna Heidi Andersson och Björn Ferry ut med att de vill försöka leva fossilfritt till år 2025. Kul med människor som försöker statuera goda exempel, tyckte jag, och tipsade om deras blogg som handlar om den resan. Men inte alla andra, skulle det visa sig.
”Vem tror du betalar deras grejer?! Jag kan också låtsas vara miljökämpe och fossilfri om nån pröjsar för det.”
Eller:
”Ska man dra de till sin spets så kan dom ju inte handla mat, skicka paket, resa och vara med på tävlingar… För tro knappast att alla transporter eller bönder är fossilfria… Tillbaks till häst och vagn.”

Visst, det är förstås lättare att klara en fossilfri omställning om man blir sponsrad. Gemene man kanske inte har råd att gå hela vägen när det gäller att köpa elbil, ekologisk mat etcetera. Men det är fortfarande så att den som vill kan läsa parets blogg, inspireras och ta till sig det som känns möjligt i sin egen vardag. Eller så kan man låta bli.
Och visst, det är svårt att leva helt fossilfritt. Men det är väl ändå bättre att spänna bågen och nå halvvägs, än att inte försöka alls?
En sak till. Är miljöfrågor sådant paret vill ägna sitt kändisskap åt, så är det väl bara bra?

Ett annat exempel: För ett tag sedan träffade jag och Naturligt Snygg-teamet en av grundarna till ett svenskt hudvårdsföretag. Han berättade att företaget äntligen lyckats ta fram biologiskt nedbrytbara tuber, gjorda av sockerrör. Väldigt mycket bättre för miljön, ju. Men i stället för ”Grattis, bra jobbat” så får de ofta höra ”Men korkarna då, de är ju fortfarande gjorda av plast?!”.

Jag menar inte att vi ska nöja oss. Det gäller att fortsätta sträva framåt och leta efter nya lösningar som gör att vi kan leva på ett mer hållbart sätt framöver. Och det är klart att man får vara (helst konstruktivt) kritisk. Men vi måste också kunna hylla de framgångsrika steg som tas på vägen – och personerna som försöker driva utvecklingen – ibland.
Att erkänna andra betyder ju inte att vi själva är misslyckade. Alla bidrar vi till samhället, på olika sätt. Men rackar vi ständigt ner på våra visionärer är risken att vi förhindrar idéer som kan vara positiva för oss alla.

Våra orimliga krav blir som en våt filt som kväver alla brinnande lågor.

Läs mer:

Björn och Heidi ska leva fossilfritt innan 2025