Man blir snäll av att vara i skogen… 😉

Ni får ursäkta mig, men jag tänkte ägna mig lite åt godhetssignalering här. Ni vet, det där ordet som används som ett skällsord numera, närhelst någon försöker prata rättvisa, jämlikhet, oro för klimatet eller annat som kan upplevas som provocerande rättskaffens.

För jag tror verkligen på godhet. Och att vi alla har den inom oss.

Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till alla som tycker att godhet är någonting negativt. Hur i hela friden tänker ni då? I kommentarer på sociala medier ser jag ofta folk som stör sig på att andra är “hycklare” och “godhetsapostlar”. Och visst, jag kan hålla med om att ingen är rakt igenom god. Vissa dagar bryter man (jag) ihop över alla idioter (som jag upplever det) som beter sig som jubelåsnor (i mina ögon). Men det måste ju ändå vara bättre att sträva efter att försöka vara god och medmänsklig – för det mesta – än att sträva efter det motsatta?

Tänk dig ett samhälle där godheten har blivit avskaffad. Jag tänker mig att vi där hellre fäller än friar, söker bråk i stället för dialog, hellre missförstår än försöker förstå, sköter oss själva och skiter i andra. Hur kul är det att leva där?

Vilket samhälle funkar bäst? Ett sådant som är fyllt av konflikter, från högsta nivå till lägsta, eller ett där vi försöker hitta lösningar på problem tillsammans?

Jag vet, jag förenklar och drar med väldigt grova penseldrag – men på något sätt är det här ändå grundläggande för vilket samhälle vi skapar tillsammans.

Jag vet också att alla har ett val. Antingen väljer man att bejaka de goda sidorna hos sig själv, eller så låter man sig dras med av känslorna av hat, frustration och besvikelse. Problemet med det senare är att det sällan leder till någonting konstruktivt när reptilhjärnan tar över.

Så, med risk för att låta flummig, börja med att le mot främlingar som möter din blick, visa respekt och hänsyn eller ta dig tid att prata med någon som verkar behöva det. Jag lovar att den personen blir glad, och jag lovar att du själv mår bra av det. Dessutom tror jag fullt och fast att det är sådana här enkla gärningar som gör att vi sakta men säkert får människor att känna sig sedda, inkluderade och som en del av samhället. Och känner man sig som en del av samhället är chansen större att man vill bidra till det på ett positivt sätt.

Så naiv är jag.

PS.
Varför skriver jag om sådant här på en blogg om hållbarhet, undra kanske någon? Jag tycker bara vi (politiker och medborgare) lägger för mycket energi på peka ut vem som är dummast, i stället för att diskutera sakfrågorna. Som skolan, vården, integrationen (lösningar som inte innefattar att peka på den eller den gruppen och säga att den är ”dum”…)  – och klimatet.

Bild från Patriam Edsviken, där det bland annat kommer att finnas gemensamma orangerier. Foto: Patriam

Det kändes som ett lyckligt sammanträffande när jag i tisdags blev inbjuden till en presentation av rapporten “Rum för det goda livet”. Rapporten handlade om framtidens bostäder – som allt fler i bostadsbranschen inser måste bli hållbara. Jag har skrivit om detta tidigare (klicka här för att läsa).

Det är en spännande framtid som analysföretaget Kairos Future ser i spåkulan:

1. Makalösa manicker
   Torktumlare som återvinner vatten och energi. Drönare som levererar varor utan någon förare (däremot kanske det behövs landningsplats på hustaken). Appar som gör att vi kan styra allt fler funktioner i huset, på avstånd. Här går utvecklingen fort.

2. Närhet till naturen
   Vi blir allt mer uppkopplade – och behöver därför avkoppling som motvikt. Att kunna odla sina egna, giftfria grönsaker eller att ha tillgång till ”gröna lungor” nära bostaden kommer att upplevas som viktigt.

3. Kollektivet gör comeback
   Delningsekonomin växer. Vi delar gärna verktyg, som inte används så ofta, med andra. Tillgången till borr, högtryckstvätt och annat (som t ex finns att låna i ett speciellt rum i flerfamiljshuset eller i en gårdslokal i villakvarteret) är viktigare än att äga prylarna. Vissa lagar middag ihop, eller delar bilar i en bilpool.

4. Evig energi
   Husen kommer att vara helt självförsörjande på energi (jag skrev om det i söndags). Solenergi och andra förnybara energikällor kommer att slå ut traditionella lösningar.

5. Tidlöst med kvalitet
   Vi vill inte ha lösningar som kräver att badrummet eller köket måste byggas om efter tre år för att inredningen känns omodern. Design och funktion som håller över tid är det som kommer att efterfrågas.

Allt detta låter väldigt spännande, tycker jag. Samtidigt är målgruppen välutbildade höginkomsttagare som söker exklusivitet – företrädesvis stadsbor. Jag hoppas att visionen växer och omfattar fler i samhället…

Undersökning gjord av Kairos Future, på uppdrag av Patriam.

Jag känner igen mig i det Hannah skrev igår här på sajten. Huden har en tendens att bli väldigt vintertorr i mörka november (just den torra hyn i ansiktet har jag nog lyckats åtgärda för tillfället – skriver mer om det framöver). Allt annat också för den delen. Läppar, händer, slemhinnor (wherever they are…) och så vidare.

Jag har testat tre olika läppfärger/glans – som både ger färg och uppges vara vårdande – mot mina torra läppar. Två av dem är riktigt bra. Den tredje tycker jag både marknadsförs skevt och funkar ganska dåligt. Here we go:

Benecos Natural Shiny lipcolour – Rusty Rose. 100 % naturliga och ekologiska ingredienser. En varm, “gammelrosa”, nyans som går ton i ton med min egen läppfärg men är aningen fylligare och djupare. Lätt att applicera och blandningen av solrosolja, jojobaolja och bivax gör verkligen läpparna mjuka. Minst lika effektiv som ett bra, vårdande läppbalsam. En favorit!

RMS Lip2Cheek Promise. Väldigt nära Benecos Rusty Rose i färgtonen – och passar med andra ord mina läppar perfekt! Kokosolja, sheasmör och bivax är några av ingredienserna som gör krämen så vårdande och mjukgörande. Älskar den på läpparna, tycker den är lite svår att applicera som rouge (i alla fall när jag använder fingrarna).

Emité Lip & Cheek Tint. Vegansk – vilket inte alltid betyder att den är eko/naturlig (Läs Hannahs inlägg om det här). Uppges vara vårdande för både ansikte och miljö, trots att den innehåller tveksamma ämnen som t ex methylparaben, phenoxyetanol och Dipodium EDTA. Konsistensen är som en väldigt tunn gel – vilket gör den lätt att applicera. Gelen är rik på pigment och ger fin färg, men den känns inte vårdande utan lägger sig likt en tunn plastfilm ovanpå läpparna istället för att tränga ner och vårda dem. Kan eventuellt fungera som ett svalkande läppskydd på sommaren, men som vinterprodukt kan jag inte rekommendera den.