Risotto är en favoriträtt hemma hos oss. Vi gör den lyxig med vin i till helgen och lite enklare med buljong till vardags.

Tomatrisotto
4 port

1 gul lök
1 stor vitlöksklyfta
olivolja
3 dl avorioris
3 tärningar grönsaksbuljong
ca 9 dl hett vatten
1 förp. (500 g) passerade tomater
1 dl riven parmesan

Grönsaksfräs:
2 vitlöksklyftor
1 gul paprika
2 tomater
100 g frysta haricot verts
olivolja
ca 1 dl svarta oliver (gärna kalamata)
salt, svartpeppar

Förbered grönsaksfräset genom att hacka vitlöken, skära paprikan i smala strimlor och skära tomaterna i bitar. Värm haricot verts enligt instruktionerna på förpackningen.
Risotto: Hacka lök, och vitlök och fräs i olivolja i en gryta. Låt riset fräsa med en stund. Lös upp buljongen i det heta vattnet. Häll 2-3 dl buljong och 1-2 dl passerade tomater över risfräset, under omrörning. Låt riset absorbera vätskan och tillsätt mer eftersom. Koka på detta sätt i cirka 20 minuter (varva med både buljong och passerade tomater) och rör om hyfsat regelbundet. Risotton ska vara krämig men samtidigt ge lite tuggmotstånd när den är färdig. Blanda ner riven parmesanost.
Fräs paprika, bönor och vitlök i oljan i några minuter. Blanda ner tomater och oliver och smaka av med salt och peppar.
Banda ihop med risotton eller servera bredvid. Strö ev över mer parmesan.

Eau de parfum “Tea Garden”, Acorelle.

Dagens tips är Acorelles parfymer, som till 90 % är gjord på eteriska oljor från ekologiska odlingar. Doften “Tea Garden” är fräsch, med toppnoterna citron, bergamott, kardemumma, mellannoterna te, iris och lavendel samt basnoterna patchouli, läder och cederträ. Mmm…

Precis som många brukar påpeka när det gäller ekologiska hudnära produkter, så stämmer det att vissa ämnen kan orsaka allergiska reaktioner. Är man allergisk mot lavendel bör man undvika produkter med lavendel i.
Samtidigt är överkänslighet mot traditionella parfymer vanligaste kontaktallergin. Man får prova sig fram, dofta och njuta helt enkelt! =)

Påve Franciskus. Foto: Wikipedia

Det här borde jag ju ha skrivit för länge sedan förstås, när påven i juni gav ut sin encyklika om miljön, där han bland annat hyllar miljörörelsen och uppmanar till protest mot miljöförstöring, orättvisor och de rikas och mäktigas likgiltighet.

Jag var förtjust i påven redan innan. Det positiva intresset startade med att jag läste att Franciskus var kritisk till att Vatikanen driver bankverksamhet. Och fortsatte när jag läste att han flyttat ut från det praktfulla påveresidenset och in ett gästhus för besökande präster. Påven har även bytt ut den Mercedes limousin som hans företrädare Benedictus XVI åkte i mot en betydligt enklare Ford Focus.
Jag tyckte att han visade att han var på folkets sida – och ville vara “en bland oss”.
Det intrycket stärktes när jag läste i SvD om vilken kyrka påve Franciskus drömmer om: en kyrka som sätter människan – inte regelboken – i centrum, en kyrka som står på de fattigas sida, som ser den enskilda människan och hennes nöd, men som också värnar de sociala gemenskaperna, miljön och rättvisefrågorna.

Men när han höll sitt tal i FN i september blev jag nästan kär (får man skriva så om en påve?!). Han sa bland annat så här:
“…varje skada som man gör på naturen, är en skada för mänskligheten. Vi kristna tror att universum är frukten av en Skapares kärleksfulla plan, som tillåter människan att använda skapelsen respektfullt till gagn för hennes medmänniskor, och i Skaparens ära; människan har inte rätt att missbruka den, än mindre att förstöra den.”
Han påminde också om att klimatfrågan är kopplad till fattigdomsfrågan, “två sammankopplade processer som beror på en självisk och gränslös maktlystnad och vilja till materiellt välstånd och som leder både till missbruk av naturresurser och uteslutandet av de mest svaga och missgynnade.”
Word.
Och med tanke på att det finns dryga miljarden katoliker här i världen kan hans ord också ge stor effekt på synen på miljöfrågorna. Därför tycker jag att påven är veckans – kanske årets – stora miljöhjälte.