Jag är fri, men det är inte alla.
Den översta videon har börjat cirkulera på sociala medier. Flera jag känner har delat den. Videon är från 2014 och är Yeonmi Park’s tal på One Young World. Jag tänker inte återberätta vad hon säger utan uppmanar er alla att titta på videon. Förstå att detta fortfarande pågår.
Videon får mig att börja gråta. Kan ni förstå hur absurt det är att detta händer idag? Och att ingen gör något? Ja men Nord Korea… det låtsas vi inte ens om. Vi får nyhetsbilder och reportage om kriget i mellanöstern, syrien, flyktingkrisen etc. Men med detta har vi bara lagt locket på. ”Vi vill ju absolut inte bli osams med stormakter som Kina… eller Nord Korea”.
Yeonmi’s tal ger mig perspektiv. Jag kan inte ta min frihet för givet, det är något vi alla måste kämpa för. Och vi som har frihet (yttrandefrihet, valfrihet etc) har även en plikt att hjälpa och stötta de som blivit fråntagna sin frihet.
De senaste veckorna har jag gått omkring och haft lite småångest över min framtid. Hela ”vad ska jag göra med mitt liv”-tankar ni vet. Sanningen är att jag kan göra vad vi vill. Jag borde sluta drunkna i ångest och istället vara tacksamma för att jag faktiskt kan välja att göra vad jag vill.
Och just nu vill jag ut igen. Ut i världen. Få perspektiv igen. Det kliar i fingrarna. Jag vill göra skillnad och jag vill stå upp för de svaga. Jag vill bort från min egen, helt onödiga självömkan. Jag vill komma från mina alldeles självupptagna tankar om konsumtion och en dröm om en större lägenhet. Om en ny basgarderob. Jag vill växa som människa. När jag ser reportage, klipp och hör berättelser som Yeonmi’s, ja då tappar man liksom hoppet om sig själv som går runt o spenderar dagarna med att tänka på VAD jag ska köpa när mitt köpstopp slutar. Motverkar syftet med köpstopp lite… Absurt. Absurt.
Jag och gatuhund i Nicaragua 2012.
I slutändan känner jag nog mig som mest fri vid havet. Med saltvatten och sand mellan tårna. Och en hund vid min sida såklart. Det är lycka och frihet för mig. Denna vovve var en gatuhund som jag blev vän med i Nicaragua. Ser ni såret på hundens ben? Jag tog mig till veterinären och fixade medicin och sen blev vi vänner hon och jag. Det var första riktiga resan jag gjorde på egen hand. Nej jag backpackade inte utan skrev min C-uppsats i Léon. Varje helg tog jag bussen in till stranden och sov över.
©Anna Fernmo
Denna bild är en av mina favoriter från resan. Bilden är otroligt kraftfull. Den säger liksom allt. Den gamla gumman gick barfota och saknade även vissa tår. Men kvinnans min där bakom säger allt. Hela uttrycket.
Jag tror det är bra att ens bubbla spricker lite då och då så att man får perspektiv. Idag sprack äntligen min bubbla.
