Har ni sett The Social Dilemma på Netflix? Jag såg den i veckan och är fullständigt mind blown. Dokumentären visar hur sociala medier påverkar oss, eller rättare styr hela vårt liv, våra beslut, vårt undermedvetna. Det är helt, helt sinnesjukt!

Men nu råkar det ju vara så att jag 1. Älskar sociala medier 2. Jobbar med sociala medier så jag kommer inte sluta med sociala medier i första taget. Men den fick mig verkligen att reflektera över mitt beroende, för ja… det är lika bra att erkänna det högt. Jag är beroende av sociala medier.  

Sociala Medier – nya tidens drog?

There are only two industries that call their customers ‘users’: Illegal drugs and softwares. 
– the social dilemma

Det citatet säger allt. Sociala Medier är byggt för att skapa beroende. Snälla, snälla se dokumentären. Om ni inte fattar vad jag pratar om i det här inlägget så kommer ni garanterat fatta vad jag menar efter att ni sett den 😅

Jag har iallafall bestämt mig för att sluta låta sociala medier kontrollera mig och istället ta kontrollen över mina sociala medier. Förmodligen lättare sagt än gjort 🙃

Jag ska vara 100% ärlig, jag har länge övervägt att stänga ned bloggen då jag upplevde att “alla hänger ändå bara på instagram”. Fast efter att jag såg dokumentären har kugghjulen satts i rullning och jag har istället beslutat mig för att det är här på bloggen som jag kommer att hänga framöver.

Instagram konsumerade mig

För dig som följer mig på instagram så vet du att jag är aktiv på instagram stories och på instagram i allmänhet, även om jag inte uppdaterar flödet dagligen. Det har lätt varit min favoritapp. Det är där jag spenderar min tid eftersom att det är så himla lätt konsumera. Men lättja är också en dödssynd och det är så löjligt enkelt att fastna. Jag märker själv hur jag kan sitta och döscrolla i timmar, för att sedan inte förstå varför jag känner mig så deppig eller nere.

Jag, och säkert många med mig, fastnar i de klassiska tankebanorna att andra har det så mycket bättre/finare än jag. Men påsistone brottats med tankar som “är JAG en sån som ger andra dåligt samvete… Men jag som gillar “ett fint flöde”, vad säger det om mig?” Eller denna;  “jag borde skriva något vettigt om x och y – för det gör ju alla andra inom min nisch”. 

Men jag hade svårare och svårare att formulera mig och jag kunde inte höra vad jag tyckte, kände eller tänkte längre. Det var för mycket intryck, åsikter och andras projiceringar. Sociala medier konsumerade mig, mina tankar och åsikter istället för att jag konsumerade sociala medier. Detta har jag tyvärr känt i många, många år och skrivit om här och här. 

Instagram made me buy it

Nu i efterhand (efter att jag såg the social dilemma) så blir det så tydligt hur jag översköljts med åsikter. När jag uppdaterade om hållbart mode så matades jag med hållbara konton, det var pekpinnar och åsikter hit och dit. Det var viktigt att ha något att säga och något att tycka. Sedan ska detta basuneras ut. När jag sedan började fota mer outfitbilder och rörde mig mer inom secondhand-världen/”hållbart” mode så uppstod helt nya behov som jag aldrig, aldrig haft tidigare. Jag ville plötsligt äga en Karla Bag från Marimekko, bära plisserade kjolar och göra en egen slipover. Och ta outfitbilder i en lägenhet som har William Morristapeter. När jag enbart fokuserade på skönhet så kände jag ett starkt sug för att konsumera smink i alla dess former, fast jag för det mesta går osminkad eller bär minimalt med smink i vardagen. 

Vem orkar jaga algoritmen? Inte jag.

Så jag har beslutat mig för att avvänja mig från instagram, som ju är min akilleshäl, och återta kontrollen över mina sociala kanaler. Jag kommer inte stänga mitt instagramkonto men jag kommer definitivt försöka vara mindre närvarande. Pissdåligt för algoritmen men ärligt talat. Jag är SÅ trött på att algoritmen ska styra mitt liv. Det här ständiga jagande efter att knäcka koden, nå ut, interagera. Och känslan av att vara dålig eller osynlig för att mina poster inte syns på grund av ALGORITMEN. 

Vill du få upp mina inlägg (när jag väl publicerar) så kan du spara mina tidigare inlägg (då hintar du till algoritmen att du vill se mina grejer), eller så kan du gå all in med att aktivera notifikationer på min profil. Då får du en liten notis när jag har uppdaterat. Eller så gör du ingenting utan går in här på bloggen då och då. För detta ska nämligen bli min primära kanal och plattform!

 

Bloggen ska bli min huvudkanal igen

Bloggen är verkligen den perfekta plattformen för mig. Jag kan fortfarande dela med mig av mitt liv och mina tankar utan att slukas upp i vad alla andra gör när jag scrollar på instagram. Istället loggar jag in på bloggen, delar med mig av vad det nu är jag vill dela med mig av, och loggar ut. Hör ni? LOGGAR UT. No more döscrollande.

Förhoppningsvis väljer du att interagera med mig här i kommentarsfältet. Färre kommer säkert ta del av mitt innehåll eftersom att det inte är lika lättkonsumerat som instagram, men de som faktiskt tar del av innehållet har aktivt valt att konsumera inlägget. Blogginlägget har inte bara randomly dykt upp i deras flöden.  

Instagram, highway to depression?

Det finns så många fördelar med bloggen, inläggen lever längre och är mer lättillgängliga tack vare kategorier etc, etc. Nackdelen är väl att det känns som att folk inte läser bloggar längre. Eller tänker jag fel? Det är ju inte lika lättkonsumerat som instagram. Jag läser knappt bloggar längre, har typ 2 jag läser för det känns som att de flesta la ned bloggandet för att fokusera på instagram. Men kan vi inte bara återuppliva bloggandet igen?

Nackdelen med instagram, förutom att det är en energitjuv och en highway to depression, är att det en otroligt skör plattform. Särskilt för en liten innehållsskapare som jag. Ändras algoritmen lite så känns det som att jag måste börja om. Förutom att matas med alla andras liv och vardag (frivilligt/ofrivilligt) så är det också deprimerande att lägga tid och energi på att skapa innehåll som sedan ingen ser. Det tycker åtminstone jag är otroligt deppigt och det tar definitivt död på min skaparlust. Bloggen är därför en mer stabil plattform över tid men det kommer såklart krävas lite av dig som läsare att faktiskt hitta hit. Att göra ett aktivt val att klicka in dig här. Jag hoppas verkligen du ska tycka det är värt det. 

I fem dagar har jag successivt minskat mina skärmtid på sociala medier. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner mig så harmonisk och tillfreds med livet. Jag har inte haft många negativa tankar om mig själv (ganska bra på det annars), och jag har börjat höra vad jag tänker! När jag inte har tagit hand om Melker har jag istället pusslat, läst en bok, lagat mat och lyssnat på podcasts. Vanligtvis hade jag dödat tid med att scrolla…

 

Jag behöver inte veta vad alla andra gör eller tycker exakt hela tiden,
och alla behöver verkligen inte veta vad jag gör hela tiden. 

 

Känns det flummigt? Har lite svårt att få ned mina tankar i text känner jag, jag hoppas å andra sidan att du fattar vad jag menar. Så om du undrar varför jag lyser med min frånvaro på instagram så vet du varför!

Förhoppningsvis kikar du in här för att du vill ta del av mitt innehåll, läsa om mina åsikter och funderingar, samt interagera med mig i kommentarsfältet. Du styr när du vill kika in istället för att mitt innehåll tränger sig på. Det är så jag kommer agera i fortsättningen. Jag ska styra sociala medier, sociala medier ska inte få styra mig.

Som starkskör så har jag ibland faser där jag är skörare och andra faser där jag nästintill har hybris… Nej men, då känner jag mig väldigt stark i mig själv. Ja ni hör ju. Starkskör.  Har jag en skör fas så dyker de kritiska tankarna upp som ett brev på posten och mitt annars väl använda filter (som fångar upp all negativitet) försvinner. Är jag stark i mig själv så kan inget nå mig vs när filtret är borta så når snarare allt mig. Ett exempel kan vara andras välgång, jag gläds oavsett om jag har filtret uppe eller ej. Men är filtret nere så börjar istället min självömkan och osäkerhet peaka. ”Jag kommer aaaldrig kunna köpa ett hus”, ”kommer aaaldrig få ett sånt jobb” ”jag kommer aldrig kunna formulera mina tankar så bra som…” etc etc. 

Att vara starkskör är verkligen en superkraft, men har jag en skör episod är jag sannerligen min värsta fiende. Förstår inte alls varför jag är så hård och kritisk mot mig själv – eller vart det egenskap kommer från heller för den delen. Kort och gott så under en ”skör episod” så ska min hjärna sparka på mig själv när jag redan ligger. 

Ju äldre jag blir desto lättare förstår jag att detta inte varar för evigt, att det ju är en fas och att det går över. Framförallt har jag hittat strategier som hjälper mig att snap out of it snabbare än när jag var 20. Herregud, då visste jag inte ens att starkskör, eller HSP var en grej?! Åh vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mitt tjugoåriga jag och ge mig själv en kram. Hur som helst… 

När jag gick i KBT för min spindelfobi så sa min psykolog att jag förmodligen aldrig kommer bli av med min reaktion när jag ser en spindel, det sitter så djupt inmärgat i mig. Men så småningom kommer ”hjärnan ifatt” och inser att nej, du kommer inte dö (förhoppningsvis). Och precis som med de negativa tankarna så kommer jag förmodligen aldrig bli av med dessa, men det finns strategier, precis som inom KBTn, som gör att jag kan programmera om hjärnan till att tänka snälla tankar om mig själv istället. 

Är du också starkskör så kanske du kan relatera till detta. Så här kommer mina tips på saker jag gör för att programmera om min hjärna till self love istället för self-loathing.

 

Så här programmerar jag om min hjärna att tänka snälla tankar när jag är skör

• Logga ut från triggande sociala medier
  Instagram har en tendens att vara väldigt triggande för mig under en skör episod. Är nog inte ensam om att känna så medan plattformar som Pinterest kan ge mig inspiration. Detta är ju högst individuellt såklart. Kontentan är att du under en skör fas, eller aldrig förresten, bör utsätta dig för saker som får dig att känna dig mindre än. Jag följer så många kloka, fina, roliga och intressanta konton på instagram, och under min starka period känner jag mig så himla upplyft och inspirerad av dessa. Men i min sköra fas får dessa konton mig att känna mig som en våt fläck, totalt motsatsen till dom. Jag känner mig tråkig, ointressant, ful, spretig – ja ni fattar. Har såklart inget mot dessa konton att göra utan det ligger i mig vilket jag är högst medveten om. Så när jag känner hur dessa känslor och tankar kommer smygande så avlägsnar jag mig snällt från kontot och rannsakar mig själv. Försöker sätta ord på vad det är som faktiskt händer. Och till slut så blir jag som den ömma modern som ser den lilla flickan, som ju är jag, stå där med all sin negativitet som bottnar i någon form av dålig självkänsla. Och som den ömma modern vill jag ju bara ge mig själv en kram och älska mig villkorslöst. Så det är steg 2.

• Att med aktiv handling älska mig själv
  Det kan låta banalt att säga att jag under mina sköra perioder går all in med att prioritera ytliga saker som hudvård, manikyr, lång duschrutin etc etc. Men när jag tar hand om mig på det sättet så signalerar jag till hjärnan att jag aktivt tar hand om mig. Det får mig att må bra och känna mig mindre ful (ja jag känner mig såklart ful under mina sköra perioder) när jag pysslar om mitt yttre. Obs obs! Viktigt att veta att jag pysslar om mitt yttre för min egen skull och ingen annans.
  

• Fixar mig
  Är jag skör är sannolikt att jag känner mig riktigt ful. Därför ser jag till att ta på mig något som får mig att känna mig fin. Det kan vara sköna mjukis eller  en “snygg” outfit – det beror lite på. Ibland sminkar jag mig, ibland inte. Det viktigaste är att jag känner mig fin och bekväm. Ibland inkluderar det fräscha naglar eller ett rött läppstift, ibland inte.
  

• Slow Living
  Sedan gör jag vad jag känner för! Nåja, med en 6 månaders bebis så har jag väl inte lika mycket att säga till om. Men jag försöker göra det jag vill och går det inte så fortsätter jag mata min hjärna med snälla tankar och göra saker som får mig att må bra. Det kan vara allt från att ta det lugnt med djuren, dricka en god kopp te, titta på youtube, någon film, bläddra i en tidning och mysa med Melker. Under mina sköra perioder så anammar jag begreppet slow living till punkt och pricka. Men poängen är att göra något som du gillar och som får dig att må bra.  

• Rör på mig
  På dagen ser jag till att röra på mig, antingen genom att ta en simpel promenad eller om jag gör en träningsvideo på youtube. Nu låter jag otroligt hurtig känner jag, men det här kommer inte naturligt för mig – att träna alltså. Är otroligt lat av mig. Men under mina sköra perioder så nästintill tvingar jag mig att göra något, och upprepar för mig själv att det är ett sätt att visa att jag älskar mig själv. Jag tar hand om mig och min kropp. Att det är tid för MIG. Ja, träning borde ju ses på det sättet jämnt, men we aint there yet haha. Och efteråt känns det så himla gott. Jag gjorde ett aktivt val med att älska mig själv när jag tog den där promenaden/stretchade/eller gjorde den där youtubeträningsvideon.
  

• Äter gott/unnar mig
  Sedan ser jag till att unna mig det jag vill ha och tänka snälla tankar. Vill jag äta take away på en tisdag så gör jag det. Känner jag för en hälsosam sallad och grön powerjuice så tar jag det. Syftet är att känna efter vad jag är sugen på i detta nu – och välja just det.

• Skönhetsrutin 2.0
  Framåt aftonen ser jag till att göra en sån där lång hudvårdsrutin med jade rollern eller gua shuan samt smäller på mig min / mina favorit ansiktsmasker. Det brukar vara Leahlanis Mermaid Mask och Sjö Skins Happy Honey Mask. Sedan tar jag en lååååååång dusch, men innan dess så ser jag till att torrborsta hela kroppen för att få igång lymfan. Efter duschen smörjer jag in hela kroppen med Gröna Gredelinas Whipped Coconut-lotion. Och innan läggdags hoppar jag i nya rena lakan med en ny ren pyjamas. Den känslan ändå! 

• Prioriterar sömnen!
  Alla ni mamas där ute vet ju att det här med sömn är en lyxvara som vi inte haft sen innan graviditeten – typ. Själv är jag sån att jag känner att jag “måste” utnyttja tiden när Melker sover till att göra produktiva grejer som jag annars inte hinner. Allt från att skriva blogginlägg, städa, tvätta, ta hand om mig själv, listan kan göras lång. Men under mina sköra perioder så säger jag bara.. Leave it. Let it be. Du måste ingenting utan försök sov. 
  Och det var just det jag gjorde igår… jag somnade när jag nattade Melker. Har nog aldrig sovit så länge på typ.. 9 mån? LJUVLIGT var det. Och det är troligtvis därför jag har energin att skriva detta blogginlägg. Ja ni ser ju. Underskatta inte vad sömnen gör med en. 

Allt jag gör under dagen är att jag i handling gör aktiva val som signalerar att jag är snäll mot mig själv, att jag prioriterar mig. 

Men mitt allra viktigaste tips är nog…

• Skriv ned 3 saker du är tacksam för
  Det låter så fruktansvärt löjligt men åh vad denna punkt har varit relevant för min positiva utveckling. Och som prestationsjunkie så försöker jag att inte, åtminstone inte det första jag gör, rabbla upp något jag presterat under dagen. Idag när jag skriver detta blogginlägg så är jag exempelvis tacksam för att Melker sovit bra under hela dagen och natten, att JAG fått sova så bra under hela natten och att den stora tvätthögen har tagits om hand om. 
  
  Och just tacksamhet är något jag vill djupdyka i ännu mer 2021. Börja skriva en tacksamhetsdagbok. Jag är generellt ganska otacksam av mig hehe. Eller rättare sagt, jag tar nog väldigt mycket för givet. Att skriva ned vad jag är tacksam för – stort som smått – är mitt nyårslöfte för 2021.

Sist men inte minst vill jag bara uttrycka min tacksamhet för min älskade STORA bebis som nu äntligen blivit mer självständig = mer egentid för mig haha! Han sover hela nätter och han kan underhålla sig själv i sin babysitter etc etc. Vi måste inte vara fastklistrade vid varandra 24/7, och det gör ju såklart att jag kan rå om mig själv på andra sätt än när jag behövde bära runt på honom. Är du inte där än med ditt barn så andas och vet med dig att det tog bara 6 månader innan jag kunde tillägna en hel dag (nåja, nästan) åt self care. Your time will come too. 

Precis som att starkskör kan vara en superkraft kan det också vara dränerande. Ni som vet ni vet. Är du starkskör? Och har du några strategier för dagar du känner dig låg och skör? 

 

Psst! Du vet väl att jag spelat in en podd om just detta ämne? Lyssna på avsnittet Om Högkänslighet med Lotta ”Peacify” Sjöberg. Glöm inte att följa mig på instagram om ni vill ha mer regelbundna uppdateringar. Är jag inte skör så är det där jag hänger 🙂 

Hej vänner, 

Long time, no see. Ni förstår, “fjärde trimestern” är äntligen över och det är först nu som det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Det känns som att jag kan andas igen, vi har hittat rutiner, jag känner mig mer bekväm i mammarollen, vi har verkligen börjat lära känna varandra, Melker och jag, och ja. Brösten börjar också anpassa sig. 

Life is good.

Men vilken kamp det har varit att komma till denna punkt. Första månaden var miserabel. Miserabel. Låter kanske överdrivet men tror aldrig jag mått så dåligt. För det första är du nyförlöst, hormonerna är all over the place, amningen funkade inte, mina bröst var lika med smärta, och sömnbristen gjorde inte saken bättre.

 

Amningen funkade inte

Min ångest kretsade framförallt kring brösten, att det gjorde så ont när han ammade men också att brösten var hårda precis hela tiden. Mjölkstockning blev mitt andra namn. Varje gång Melker signalerade att han var hungrig fick jag sånt kraftigt ångestpåslag att jag bara grät för att jag ville inte mata honom pga smärtan. Sen grät jag för att jag ens tänkte så, och att jag “inte kunde mata mitt barn”. 

Ärligt talat, jag vet inte varför jag kände så. Ersättning idag är fantastiskt. Men ja, jag kände mig misslyckad – och det är inte en rolig känsla. 

Jag var ärligt talat på väg att ge upp, men sen fick jag sån fantastisk fin hjälp på amningsmottagningen. När jag gick därifrån sa t o m amningsspecialisten att “det var en ny tjej som lämnade rummet nu”. Och efter det har jag kämpat på. Det har varit lite sisådär med brösten pga att jag har en överproduktion och brottats mycket med white spots och stockningar. 

OBS! Har du en överproduktion så pumpa för allt i världen inte! Det gjorde nämligen jag för jag trodde att jag “tömde” bröstet då. Men tji, istället signalerade jag till min kropp att jag behövde mer mjölk. Seriöst, det här hade dom verkligen behövt informera om på BB eller nåt, särskilt då jag bad om amningshjälp och amningsobservation. Hjälpen på BB var verkligen undermålig och jag är helt övertygad om att om jag hade fått bra hjälp där så hade jag sluppit majoriteten av de amningsproblem jag drabbades av. Tyvärr var de alldeles för underbemannade och ja. Det blev inte så bra helt enkelt. 

Så ja, pumpningen för min del var ju ett fiasko men jag har iallafall en fryslåda full med bröstmjölk nu… 

Idag känns brösten mycket, mycket bättre – och det är tack vare all hjälp jag fått från bl.a. amningshjälpens facebookgrupp. Den har varit guld. Och amningsmottagningen då. Så behöver du hjälp så kan jag varmt rekommendera att vända dig dit!

Melker, världens snällaste bebis? 

..ta i trä

Melker alltså, vilken fantastisk liten individ. Jag vet att de flesta mammor tycker att de har den finaste och snällaste bebisen, och jag likaså. Men ärligt talat. Han är så fin. 

På en bra dag somnar han vid 19 och sover till 7 på morgonen, och på en dålig dag somnar han vid 20 och vaknar vi 7. Sen att jag inte kan sova 12 h i sträck är en annan femma. Jag måste fortfarande tömma brösten på natten (vid 00 och 03), men då lägger jag bara till honom vid bröstet och så suger han i sömnen. Det funkar fin-fint. 

Han har lite kvällsoro men den är hanterbar. Kissar och bajsar som han ska. No fuzz liksom. 
Han har börjat känna igen våra ansikten och ler när han ser oss. Den känslan ni… obeskrivlig lycka. Eller första skrattet. Kändes som hjärtat skulle explodera av kärlek. 

Det tog mig bara 31 år att inse att meningen med livet var att vara hans mamma. 

För ett år sen skulle jag förmodligen tycka synd om en personen som tänkte så. Så begränsande på något sätt – att “bara” se sig som en mamma. Men idag tycker jag istället synd om en person som går miste om att älska sitt barn – för den känslan är obeskrivlig. Det är ärligt talat världens bästa känsla. 

Sedan är jag såklart så mycket mer än bara en mamma, jag har mina egna drömmar och mål. Men den här känslan… Mina prioriteringar har för alltid förändrats – och det till det bättre. 

 

Vad händer med bloggen? 

Jaani. Vad händer egentligen. Den lever kvar, men uppdateras sporadiskt. Förhoppningsvis lite mer regelbundet nu när jag äntligen landat + att jag äntligen har en laptop igen så att jag kan sitta och blogga från soffan hehe. 

Skönhetsintresset finns kvar såklart, men inte i samma utsträckning som förr. Jag liksom… orkar inte bry mig. Jag inser att när jag hittar produkter jag verkligen, verkligen, verkligen gillar så håller jag mig till det. Plus att jag nu inte vill lägga såå mycket pengar på hudvård när jag faktiskt vet vad som funkar för mig.

Och smink använder jag knappt. Eller jo det gör jag, men jag använder alltid samma smink och gör inga större utsvävningar där heller. Sorry to disapoint. 

Jag ser mig själv som en person som har en smink-kapsel. En för sommar och en för höst och vinter. Samma gäller för hudvård. En hudvårdsrutin på sommaren, en på vintern, och en när min hy totalt ballar ur (som typ nu). 

Hade det varit något ni skulle vara intresserade av att se? 

Anyhow, ledsen för ett kanske lite rörigt inlägg. Känner mig riktigt ringrostig när det kommer till bloggandet. Men hoppas ni uppskattar att jag kikade in!