Meny

Ett inlägg för dig som också är starkskör

Som starkskör så har jag ibland faser där jag är skörare och andra faser där jag nästintill har hybris… Nej men, då känner jag mig väldigt stark i mig själv. Ja ni hör ju. Starkskör.  Har jag en skör fas så dyker de kritiska tankarna upp som ett brev på posten och mitt annars väl använda filter (som fångar upp all negativitet) försvinner. Är jag stark i mig själv så kan inget nå mig vs när filtret är borta så når snarare allt mig. Ett exempel kan vara andras välgång, jag gläds oavsett om jag har filtret uppe eller ej. Men är filtret nere så börjar istället min självömkan och osäkerhet peaka. ”Jag kommer aaaldrig kunna köpa ett hus”, ”kommer aaaldrig få ett sånt jobb” ”jag kommer aldrig kunna formulera mina tankar så bra som…” etc etc. 

Att vara starkskör är verkligen en superkraft, men har jag en skör episod är jag sannerligen min värsta fiende. Förstår inte alls varför jag är så hård och kritisk mot mig själv – eller vart det egenskap kommer från heller för den delen. Kort och gott så under en ”skör episod” så ska min hjärna sparka på mig själv när jag redan ligger. 

Ju äldre jag blir desto lättare förstår jag att detta inte varar för evigt, att det ju är en fas och att det går över. Framförallt har jag hittat strategier som hjälper mig att snap out of it snabbare än när jag var 20. Herregud, då visste jag inte ens att starkskör, eller HSP var en grej?! Åh vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mitt tjugoåriga jag och ge mig själv en kram. Hur som helst… 

När jag gick i KBT för min spindelfobi så sa min psykolog att jag förmodligen aldrig kommer bli av med min reaktion när jag ser en spindel, det sitter så djupt inmärgat i mig. Men så småningom kommer ”hjärnan ifatt” och inser att nej, du kommer inte dö (förhoppningsvis). Och precis som med de negativa tankarna så kommer jag förmodligen aldrig bli av med dessa, men det finns strategier, precis som inom KBTn, som gör att jag kan programmera om hjärnan till att tänka snälla tankar om mig själv istället. 

Är du också starkskör så kanske du kan relatera till detta. Så här kommer mina tips på saker jag gör för att programmera om min hjärna till self love istället för self-loathing.

 

Så här programmerar jag om min hjärna att tänka snälla tankar när jag är skör

starkskör

  • Logga ut från triggande sociala medier
    Instagram har en tendens att vara väldigt triggande för mig under en skör episod. Är nog inte ensam om att känna så medan plattformar som Pinterest kan ge mig inspiration. Detta är ju högst individuellt såklart. Kontentan är att du under en skör fas, eller aldrig förresten, bör utsätta dig för saker som får dig att känna dig mindre än. Jag följer så många kloka, fina, roliga och intressanta konton på instagram, och under min starka period känner jag mig så himla upplyft och inspirerad av dessa. Men i min sköra fas får dessa konton mig att känna mig som en våt fläck, totalt motsatsen till dom. Jag känner mig tråkig, ointressant, ful, spretig – ja ni fattar. Har såklart inget mot dessa konton att göra utan det ligger i mig vilket jag är högst medveten om. Så när jag känner hur dessa känslor och tankar kommer smygande så avlägsnar jag mig snällt från kontot och rannsakar mig själv. Försöker sätta ord på vad det är som faktiskt händer. Och till slut så blir jag som den ömma modern som ser den lilla flickan, som ju är jag, stå där med all sin negativitet som bottnar i någon form av dålig självkänsla. Och som den ömma modern vill jag ju bara ge mig själv en kram och älska mig villkorslöst. Så det är steg 2.
  • Att med aktiv handling älska mig själv
    Det kan låta banalt att säga att jag under mina sköra perioder går all in med att prioritera ytliga saker som hudvård, manikyr, lång duschrutin etc etc. Men när jag tar hand om mig på det sättet så signalerar jag till hjärnan att jag aktivt tar hand om mig. Det får mig att må bra och känna mig mindre ful (ja jag känner mig såklart ful under mina sköra perioder) när jag pysslar om mitt yttre. Obs obs! Viktigt att veta att jag pysslar om mitt yttre för min egen skull och ingen annans.
    starkskör
  • Fixar mig
    Är jag skör är sannolikt att jag känner mig riktigt ful. Därför ser jag till att ta på mig något som får mig att känna mig fin. Det kan vara sköna mjukis eller  en “snygg” outfit – det beror lite på. Ibland sminkar jag mig, ibland inte. Det viktigaste är att jag känner mig fin och bekväm. Ibland inkluderar det fräscha naglar eller ett rött läppstift, ibland inte.
    starkskör
  • Slow Living
    Sedan gör jag vad jag känner för! Nåja, med en 6 månaders bebis så har jag väl inte lika mycket att säga till om. Men jag försöker göra det jag vill och går det inte så fortsätter jag mata min hjärna med snälla tankar och göra saker som får mig att må bra. Det kan vara allt från att ta det lugnt med djuren, dricka en god kopp te, titta på youtube, någon film, bläddra i en tidning och mysa med Melker. Under mina sköra perioder så anammar jag begreppet slow living till punkt och pricka. Men poängen är att göra något som du gillar och som får dig att må bra.  
  • Rör på mig
    På dagen ser jag till att röra på mig, antingen genom att ta en simpel promenad eller om jag gör en träningsvideo på youtube. Nu låter jag otroligt hurtig känner jag, men det här kommer inte naturligt för mig – att träna alltså. Är otroligt lat av mig. Men under mina sköra perioder så nästintill tvingar jag mig att göra något, och upprepar för mig själv att det är ett sätt att visa att jag älskar mig själv. Jag tar hand om mig och min kropp. Att det är tid för MIG. Ja, träning borde ju ses på det sättet jämnt, men we aint there yet haha. Och efteråt känns det så himla gott. Jag gjorde ett aktivt val med att älska mig själv när jag tog den där promenaden/stretchade/eller gjorde den där youtubeträningsvideon.
    starkskör
  • Äter gott/unnar mig
    Sedan ser jag till att unna mig det jag vill ha och tänka snälla tankar. Vill jag äta take away på en tisdag så gör jag det. Känner jag för en hälsosam sallad och grön powerjuice så tar jag det. Syftet är att känna efter vad jag är sugen på i detta nu – och välja just det.
  • Skönhetsrutin 2.0
    Framåt aftonen ser jag till att göra en sån där lång hudvårdsrutin med jade rollern eller gua shuan samt smäller på mig min / mina favorit ansiktsmasker. Det brukar vara Leahlanis Mermaid Mask och Sjö Skins Happy Honey Mask. Sedan tar jag en lååååååång dusch, men innan dess så ser jag till att torrborsta hela kroppen för att få igång lymfan. Efter duschen smörjer jag in hela kroppen med Gröna Gredelinas Whipped Coconut-lotion. Och innan läggdags hoppar jag i nya rena lakan med en ny ren pyjamas. Den känslan ändå! whipped coconut
  • Prioriterar sömnen!
    Alla ni mamas där ute vet ju att det här med sömn är en lyxvara som vi inte haft sen innan graviditeten – typ. Själv är jag sån att jag känner att jag “måste” utnyttja tiden när Melker sover till att göra produktiva grejer som jag annars inte hinner. Allt från att skriva blogginlägg, städa, tvätta, ta hand om mig själv, listan kan göras lång. Men under mina sköra perioder så säger jag bara.. Leave it. Let it be. Du måste ingenting utan försök sov. 
    Och det var just det jag gjorde igår… jag somnade när jag nattade Melker. Har nog aldrig sovit så länge på typ.. 9 mån? LJUVLIGT var det. Och det är troligtvis därför jag har energin att skriva detta blogginlägg. Ja ni ser ju. Underskatta inte vad sömnen gör med en. starkskör

Allt jag gör under dagen är att jag i handling gör aktiva val som signalerar att jag är snäll mot mig själv, att jag prioriterar mig. 

Men mitt allra viktigaste tips är nog…

  • Skriv ned 3 saker du är tacksam för
    Det låter så fruktansvärt löjligt men åh vad denna punkt har varit relevant för min positiva utveckling. Och som prestationsjunkie så försöker jag att inte, åtminstone inte det första jag gör, rabbla upp något jag presterat under dagen. Idag när jag skriver detta blogginlägg så är jag exempelvis tacksam för att Melker sovit bra under hela dagen och natten, att JAG fått sova så bra under hela natten och att den stora tvätthögen har tagits om hand om. 

    Och just tacksamhet är något jag vill djupdyka i ännu mer 2021. Börja skriva en tacksamhetsdagbok. Jag är generellt ganska otacksam av mig hehe. Eller rättare sagt, jag tar nog väldigt mycket för givet. Att skriva ned vad jag är tacksam för – stort som smått – är mitt nyårslöfte för 2021. tacksamhetsdagbok

Sist men inte minst vill jag bara uttrycka min tacksamhet för min älskade STORA bebis som nu äntligen blivit mer självständig = mer egentid för mig haha! Han sover hela nätter och han kan underhålla sig själv i sin babysitter etc etc. Vi måste inte vara fastklistrade vid varandra 24/7, och det gör ju såklart att jag kan rå om mig själv på andra sätt än när jag behövde bära runt på honom. Är du inte där än med ditt barn så andas och vet med dig att det tog bara 6 månader innan jag kunde tillägna en hel dag (nåja, nästan) åt self care. Your time will come too. 

Precis som att starkskör kan vara en superkraft kan det också vara dränerande. Ni som vet ni vet. Är du starkskör? Och har du några strategier för dagar du känner dig låg och skör? 

 

Psst! Du vet väl att jag spelat in en podd om just detta ämne? Lyssna på avsnittet Om Högkänslighet med Lotta ”Peacify” Sjöberg. Glöm inte att följa mig på instagram om ni vill ha mer regelbundna uppdateringar. Är jag inte skör så är det där jag hänger 🙂 

Fjärde trimestern och tankar där emellan

Hej vänner, 

Long time, no see. Ni förstår, “fjärde trimestern” är äntligen över och det är först nu som det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Det känns som att jag kan andas igen, vi har hittat rutiner, jag känner mig mer bekväm i mammarollen, vi har verkligen börjat lära känna varandra, Melker och jag, och ja. Brösten börjar också anpassa sig. 

Life is good.

Men vilken kamp det har varit att komma till denna punkt. Första månaden var miserabel. Miserabel. Låter kanske överdrivet men tror aldrig jag mått så dåligt. För det första är du nyförlöst, hormonerna är all over the place, amningen funkade inte, mina bröst var lika med smärta, och sömnbristen gjorde inte saken bättre.

 

Amningen funkade inte

Min ångest kretsade framförallt kring brösten, att det gjorde så ont när han ammade men också att brösten var hårda precis hela tiden. Mjölkstockning blev mitt andra namn. Varje gång Melker signalerade att han var hungrig fick jag sånt kraftigt ångestpåslag att jag bara grät för att jag ville inte mata honom pga smärtan. Sen grät jag för att jag ens tänkte så, och att jag “inte kunde mata mitt barn”. 

Ärligt talat, jag vet inte varför jag kände så. Ersättning idag är fantastiskt. Men ja, jag kände mig misslyckad – och det är inte en rolig känsla. 

fjärde trimestern

Jag var ärligt talat på väg att ge upp, men sen fick jag sån fantastisk fin hjälp på amningsmottagningen. När jag gick därifrån sa t o m amningsspecialisten att “det var en ny tjej som lämnade rummet nu”. Och efter det har jag kämpat på. Det har varit lite sisådär med brösten pga att jag har en överproduktion och brottats mycket med white spots och stockningar. 

OBS! Har du en överproduktion så pumpa för allt i världen inte! Det gjorde nämligen jag för jag trodde att jag “tömde” bröstet då. Men tji, istället signalerade jag till min kropp att jag behövde mer mjölk. Seriöst, det här hade dom verkligen behövt informera om på BB eller nåt, särskilt då jag bad om amningshjälp och amningsobservation. Hjälpen på BB var verkligen undermålig och jag är helt övertygad om att om jag hade fått bra hjälp där så hade jag sluppit majoriteten av de amningsproblem jag drabbades av. Tyvärr var de alldeles för underbemannade och ja. Det blev inte så bra helt enkelt. 

Så ja, pumpningen för min del var ju ett fiasko men jag har iallafall en fryslåda full med bröstmjölk nu… 

Idag känns brösten mycket, mycket bättre – och det är tack vare all hjälp jag fått från bl.a. amningshjälpens facebookgrupp. Den har varit guld. Och amningsmottagningen då. Så behöver du hjälp så kan jag varmt rekommendera att vända dig dit!

Melker, världens snällaste bebis? 

..ta i trä

Melker alltså, vilken fantastisk liten individ. Jag vet att de flesta mammor tycker att de har den finaste och snällaste bebisen, och jag likaså. Men ärligt talat. Han är så fin. 

liewood dinosaurie

På en bra dag somnar han vid 19 och sover till 7 på morgonen, och på en dålig dag somnar han vid 20 och vaknar vi 7. Sen att jag inte kan sova 12 h i sträck är en annan femma. Jag måste fortfarande tömma brösten på natten (vid 00 och 03), men då lägger jag bara till honom vid bröstet och så suger han i sömnen. Det funkar fin-fint. 

Han har lite kvällsoro men den är hanterbar. Kissar och bajsar som han ska. No fuzz liksom. 
Han har börjat känna igen våra ansikten och ler när han ser oss. Den känslan ni… obeskrivlig lycka. Eller första skrattet. Kändes som hjärtat skulle explodera av kärlek. 

Det tog mig bara 31 år att inse att meningen med livet var att vara hans mamma. 

För ett år sen skulle jag förmodligen tycka synd om en personen som tänkte så. Så begränsande på något sätt – att “bara” se sig som en mamma. Men idag tycker jag istället synd om en person som går miste om att älska sitt barn – för den känslan är obeskrivlig. Det är ärligt talat världens bästa känsla. 

Sedan är jag såklart så mycket mer än bara en mamma, jag har mina egna drömmar och mål. Men den här känslan… Mina prioriteringar har för alltid förändrats – och det till det bättre. 

 

Vad händer med bloggen? 

Jaani. Vad händer egentligen. Den lever kvar, men uppdateras sporadiskt. Förhoppningsvis lite mer regelbundet nu när jag äntligen landat + att jag äntligen har en laptop igen så att jag kan sitta och blogga från soffan hehe. 

Skönhetsintresset finns kvar såklart, men inte i samma utsträckning som förr. Jag liksom… orkar inte bry mig. Jag inser att när jag hittar produkter jag verkligen, verkligen, verkligen gillar så håller jag mig till det. Plus att jag nu inte vill lägga såå mycket pengar på hudvård när jag faktiskt vet vad som funkar för mig.

Och smink använder jag knappt. Eller jo det gör jag, men jag använder alltid samma smink och gör inga större utsvävningar där heller. Sorry to disapoint. 

Jag ser mig själv som en person som har en smink-kapsel. En för sommar och en för höst och vinter. Samma gäller för hudvård. En hudvårdsrutin på sommaren, en på vintern, och en när min hy totalt ballar ur (som typ nu). 

Hade det varit något ni skulle vara intresserade av att se? 

Anyhow, ledsen för ett kanske lite rörigt inlägg. Känner mig riktigt ringrostig när det kommer till bloggandet. Men hoppas ni uppskattar att jag kikade in! 

Min förlossningsberättelse

Det började som en skakning på nedre däck…

Nej men skämt å sido. 

Min förlossningsberättelse finns även i videoformat – hämta en kopp te/kaffe och spana in den. Videon är låååång. Kika på den här ↓

Glöm inte att prenumerera på min youtubekanal för att inte missa kommande videos! KLICKA HÄR för att börja prenumera
(det är gratis och du kan avfölja när du vill).

Föredrar du att läsa min förlossningsberättelse så varsågod!

Hur som helst, Den 3 juni kl 03.02 välkomnade vi en liten Melker till världen. Allting gick över förväntan! Shit vad kvinnokroppen är häftig! Som förstföderska hör man ju ofta hur det kan “ta otroligt lång tid” etc, etc. För mig tog det 5 timmar från att vi åkte in tills han var ute. I’m not complaining. 

Vi tar det från början.

Melker var beräknad den 29 maj men han visade noll intresse av att vilja komma ut till bf. Jag hade lite sammandragningar och förvärkar någon vecka innan han föddes men inget smärtsamt. Magen drog ihop sig och blev hård från och till men ingen smärta som indikerade på att “nu närmar det sig”. Däremot tyckte jag att det var otrolig slitsamt att gå runt och vänta och vänta och vänta, särskilt när jag kände att jag inte gjorde framsteg/närmade mig en förlossning. Jag var dessutom otroligt svullen mot slutet, och dagen innan han föddes var såklart värst. Jag spenderade tiden med att titta på massa skräp-TV samt stod i köket och lagade matlådor – allt för att få tiden att gå. Och jag städade heeela tiden. Varje gång jag hade städat så tänkte jag att nä nu får det ändå va dags!  Men att komma hem till en frys full med matlådor och en städad lägenhet kanske var lite för mycket att önska! Det hann såklart bli stökigt igen så jag fick upprepa proceduren om och om igen. 

Hur som helst, den 2 juni hade jag återigen en sån där laga-matlådor-och-städa dag. Skillnaden nu var inte att jag hade ont av värkar utan smärtan berodde på den där himla svullnaden. Jag hade SÅ ont i mina svullna fötter, särskilt efter att ha stått och lagat flera matlådor samt städat en hel dag. Dessutom var det så himla varmt den dagen, så jag minns att jag bad David tappa upp en balja med iskallt vatten åt mig. Min första tanke var att jag måste svalka och få ned svullnaden i fötterna! David tömte all is vi hade i frysen i en bajla med vatten – och jag kan nästan garantera att den ischocken var det som satte igång min förlossning haha! Detta var vi 14-tiden och vid 17 så gick slemproppen. 

förlossningsberättelse

Som jag väntat på att den där himla slemproppen skulle gå! Nu visste jag ju att bara för att slemproppen går så behöver det inte betyda att förlossningen sätter igång. Men det gav mig tröst och hopp om att det åtminstone inte skulle dröja alltför länge till. Men jag hade fortfarande inga smärtsamma värkar så jag misstänkte att det skulle dröja några dagar till. 

Värkarbetet

För att fördriva tiden så satte David på en film som vi skulle titta på, men nu började jag få mer och mer värkar. De var aldrig smärtsamma men fruktansvärt obekväma, så obekväma att jag inte längre kunde sitta ned under en värk. Jag behövde stå upp, gunga med höfterna och djupandas mig igenom alla värkar – och återigen måste jag betona det här med att nej. De gjorde  inte ont, men de var så obekväma. David fick också börja assistera mig under värkarna och trycka allt vad han kunde mot min svank. Så skönt. Och så fördrev vi tiden en stund, men det blev inte så mycket filmtittande för egen del då jag var tvungen att blunda och djupandas i värkarbetet. 

David började klocka värkarna och vi började väl känna känslan av att det kanske ändå börjar närma sig… Samtidigt vågade vi inte hoppas då vi hade varit i liknande situationer några veckor tidigare och sedan ebbade värkarna ut. Men skillnaden nu var att jag inte längre kunde sitta eller ligga under en värk – något jag kunde tidigare. Värkarna kom tätare och tätare, men fortfarande inte sådär så att vi kände att vi behövde åka in. Man ska ju få 3 värkar på 10 minuter eller något sånt, och jag hade typ 2 värkar var tionde minut. Målet var att göra så mycket värkarbete som möjligt hemma för att passera den magiska 3 cm-gränsen. Helst hade jag velat öppna upp mig ännu mer hemma men eftersom att mina värkar inte gjorde jätte, jätte ont så tänkte jag att jag inte var så öppen som jag hoppades. David tyckte ändå att vi skulle ringa in till förlossningen vilket vi gjorde vid 19-tiden. 

Nu började värkarna komma tätare så vi ringde vår hundvakt och dom kom så snällt förbi och hämtade Louie. Vi började förbereda oss på att åka in, pirriga av förväntan men ändå något reserverade ifall vi skulle bli hemskickade. 

Även om värkarna steg i smärta så kände vi att det kanske ändå var bäst att åka in ifall det skulle gå fort på slutet. Mardrömsscenariot var att vi skulle fastna i trafiken eller att allt skulle gå skitfort helt plötsligt. Vi ringde in till förlossningen och meddelade att vi var på G. 

Den bilfärden var inte nådig. DET gjorde ont. Att sitta ned och ta värk efter värk var så löjligt oskönt och smärtsamt och det var först då som jag kände jag att det kanske ändå var dags.

Dags att åka in till sjukhuset!

Vi kom fram och jag var mest lättad av att få stå upp igen och ta värkarna. David var galet nervös, även om han inte vill erkänna det hihi. Han släppte av mig vid ingången medan han parkerade bilen och tog hand om packningen. Jag minns att jag sa åt honom att INTE glömma ryggsäcken vilket han såklart gjorde – vilket innebar att han fick springa tillbaka till bilen igen. Allt medan jag fortfarande stod kvar vid ingången och tog värk efter värk. 

Efter att de tog tempen på mig och david och konstaterat att vi inte hade några förkylningssymptom blev vi insläppta. När vi kom in upplevde vi att barnmorskorna inte tyckte att jag såg ut att ha sådär jätteont, och jag kände personligen också att jag borde kanske ha mer ont. Jag var säkert bara öppen 1-2 cm.

Vi fick komma in i ett litet väntrum och där fick vi vänta i ca 1 h innan en barnmorska kom in och undersökte mig. 

Under denna timma försökte jag mig på att använda en meditationsapp som skulle guida mig i värkarbetet. Appen heter Freya och jag hade betalat för den då jag hört mycket gott om den. När jag smygtestat den innan så tänkte jag att YES, detta är verkligen något jag kommer få användning av men tji fick jag. Jag blev mest irriterad och insåg snabbt att jag guidade mig själv bäst haha. Kissade även stup i kvarten, och att gå på toa under värkarbetet var inte kul. 

Hur som helst, en timme senare kom det in en barnmorska och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 6 cm! Både hon och jag var chockade. Och jag var främst lättad – jag slapp bli hemskickad. Dessutom fick jag en kick av att JAHA, gör det inte mer ont än så här? Då kanske jag ska klara detta trots allt. 

Men tji fick jag. Självklart gjorde det mer ont ju mer tiden gick 😅

Vi blev tilldelade ett stort fint rum, och jag minns att jag såg ett rep hängandes från taket. Det blev min första typ av “smärtstillning”. Jag tog några värkar medan jag drog allt jag kunde i det där repet och det var förvånansvärt skönt att dra i något när det började göra ont. 

förlosningsberättelse

Smärtlindring

Men nu gjorde värkarna ONT och jag kände att jag vill få smärtstillning NU, särskilt om jag redan var så pass öppen. Men min barnmorska verkade inte så villig att läsa mitt förlossningsbrev (även om det var ett kort brev, skrivet i punktform) och jag upplevde att jag mer eller mindre fick tjata på dom att läsa förlossningsbrevet. Fick hela tiden som svar att “vi ska läsa det”. När jag sedan bad om smärtstillning så började de prata om Lustgas och epidural, något jag skrivit att jag ville undvika – och som avslöjade att de fortfarande inte läst mitt förlossningsbrev. Nu började jag bli irriterad och orolig att det inte skulle gå som jag hoppades, och detta var nog enda gången som jag faktiskt röt till och bad dom läsa brevet på momangen. 

Sagt och gjort, hon ställde sig och läste mitt förlossningsbrev, och där stod det att jag bl.a. Önskade att bada. 

Hon tappade upp ett bad till mig, och i mitt huvud skulle det vara mycket skönare än vad det faktiskt var haha. Nä ni, badet var ingen hit. Mest för att jag inte hittade en skön ställning att sitta på. Jag menar, jag kunde ju inte sitta ned under en värk så det slutade med att jag stod på alla fyra i badet – inte så skönt. 

I badet började det göra riktigt, riktigt ont. Nu räckte det inte med att djupandas utan jag behövde verkligen gå in i mig själv, gnygråta lite och ja… beklaga mig. Jag började även känna hur det började trycka på där nere. Hade hört att det skulle kännas som att man bajsar på sig när krystvärkarna kommer, så jag fick självklart panik och ber David hämta barnmorskan. Han är lite osäker och ba…”Ska vi inte vänta lite till” vilket gjorde mig lagom förbannad haha. NU HÄMTAR DU BARNMORSKAN!!!! Sagt och gjort, han fick snällt hämta barnmorskan som då undersökte mig. Var då öppen 8 cm och jag bönade och bad om en annan typ av smärtstillning. De hämtade säng och körde tillbaka mig till vårt rum. Jag fortsatte ta värk efter värk och jag minns att det enda jag tänkte på var det går över snart, det går över snart, det går över snart. Tror aldrig att jag gått in i mig själv så mycket som jag gjorde under förlossningen – och enligt David så tittade jag knappt på honom under hela tiden vi var inne. Jag bara blundade, andades, och tänkte det går över snart. 

Jag var så inne i mig själv att jag knappt drack, åt eller satte på någon av mina två spotifylistor jag hade förberett för förlossningen.

Jag kommer ihåg hur jag blev smått irriterad på David som höll om mig och gång på gång upprepade “Du är jätteduktig älskling”. Jag minns att jag tänkte att JA JAG VET. Säg att det går över snart istället! Men det fick jag aldrig fram, men jag minns att jag tänkte det 😅

Nu stod jag på alla fyra med rumpan i vädret i sängen och jag började känna hur det tryckte på ännu mer där nede. Och där och då sket jag på mig. HAHA. Kände mig som en häst som släpper sig mitt bland folk. Önskar att jag var mindre medvetande vid denna stund… Nåväl. Då kan man stryka detta från sin lista 😂 Oh well. 

Några värkar till och nu kände jag verkligen att smärtan började bli olidlig och jag bad tillslut om Epidural. Medan vi väntade så föreslog barnmorskan att jag skulle prova lustgasen och se ifall det kunde lindra lite. Jag var skeptisk men desperat, så jag testade. Inte min grej alls faktiskt. Avskydde lustgasen och väntade snällt på epiduralen. Dock så tror jag att det hade gått för långt för jag upplevde inte att epiduralen gjorde någon större skillnad, och nu i efterhand känner jag att jag förmodligen hade “klarat mig” utan epiduralen. Oh well. Det enda positiva var att jag fick en kateter, och tro mig  – att slippa resa sig för att gå och kissa var himmelriket haha! Både under och efter förlossningen.

Sedan var det dags för en undersökning igen och då visade det sig att jag var öppen 10 cm. Nu gick även vattnet och det visade sig att bebis hade bajsat i fostervattnet. I min förlossningsjournal stod det att det var “starkt mekoniumfärgat fostervatten”. På med skalpelektroder och sedan var det dags att krysta. 


Krystfasen – inte som jag hade trott

Okej krystfasen var inte min grej. Vi kan väl säga så. Jag hade NOLL kontroll över min kropp och kunde inte, INTE, sluta krysta under de stunder de bad mig att bara andas. Det var som en reflex i kroppen, något som bara behövde komma ut. Lite som en kraftig diarré eller typ kaskadspya. Måste det ut så måste det ut. Minns att barnmorskan röt till “NU TAR DU DET RIKTIGT LUGNT!” men det gick inte. Kan vara det sjukaste jag varit med om. 

Hade även hört om “the ring of fire” och att det skulle vara fruktansvärt jobbigt. Men ärligt talat, det sved lite men inte så farligt. Det allra jobbigaste var nog det här med att jag inte kunde kontrollera krystningarna 🙈

Om värkarbetet gick galant så får jag väl erkänna att krystdelen var ett klart underkänt från min del. Haha. Oh well. Men ungen kom ut iallafall. 

Och snabbt gick det också vill jag minnas. Slurp sa det, och sedan hörde jag bebisgråt. 

Chocken

Eftersom att både jag och David är känslomänniskor och har lätt till gråt så var jag helt övertygad om att vi båda skulle gråta när Melker föddes. Men vi var så fruktansvärt chockade haha. Det var riktigt sjukt faktiskt. Ingen av oss visste hur vi skulle reagera. De la honom på mitt bröst och han grätskrek en bra stund – och jag hade noll koll på vad jag skulle göra. Vad gör man?! Och David var också helt lamslagen. Tror barnmorskan och läkaren var mer entusiastiska än oss i den stunden haha. Ja, ni kanske kan se förvirringen i mitt ansikte. 

Jag hade bett om en sen avnavling så han fick ligga en stund innan David fick klippa navelsträngen. Sedan var det dags att krysta ut moderkakan, och den kom ut på första krystningsförsöket.

Mitt icke-fantastiska krystningsarbete bidrog förmodligen till att jag sprack. Jag fick andra gradens bristning i underlivet så att de fick sy ihop mig där nere. Tror de höll på i 1,5 h men det störde mig faktiskt inte. Jag var fortfarande så chockad och tagen över att det låg en bebis på mitt bröst att inget annat riktigt kunde sjunka in. 

Ja.. och sedan låg vi där med chocken hängandes över oss tills de kom in med den där efterlängtade brickan. 

Vid 7-tiden på morgonen var det dags för mig att hamna på BB, och David blev tvungen att åka hem. 

Tyvärr fick jag komplikationer och fick åka upp akut till förlossningen igen pga massiva blödningar, och de var tvungna att ringa in David. Allting gick bra tillslut även om det var sjukt jobbigt i stunden och vi båda blev rädda. Nämner det lite i videon, men ärligt talat nu orkar jag inte skriva mer – plus att bebis kallar 😅

Hur som helst, så måste jag säga att jag hade en drömförlossning och känner bara wow vad vi kvinnor kan?! Nu har det gått lite mer än 1,5 månad och har inga men där nere, vilket jag såklart var orolig för efter att jag sprack. Däremot känner jag mig fruktansvärt svag i magen. Magmusklerna lyser med sin frånvaro… Men annars är allt mer eller mindre back to normal. Minus att inga kläder passar pga bredare höfter och otroligt mycket större bröst. Men men. That’s to be expected. 

Hur som helst. Det var min förlossning det!

Sedan det här med att bli mamma, ny vardag och det här med amning får vi ta en annan gång.