Jag vill inte klaga. Men…

Det är mycket nu. Lite för mycket faktiskt. Går runt med split brain 24/7 vilket är en typiskt dålig kombo när 1. du behöver vara närvarande med din unge (som vi återkommer till strax). 2. Pluggar 2 olika kurser. 3. Ska börja ett nytt jobb på måndag efter föräldraledigheten

 

Livet med en 10-månaders bebis

Vi börjar med ungen då. Melker är 10 månader och har upptäckt hela sitt känsloregister. Mm. det är MYCKET känslor. Högt och lågt. Skratt och gråt. Han kryper skitfort och dom där lugna dagarna är numera passé. Han har också upptäckt vilka knappar han ska trycka på för att jag och David ska göra precis som han vill.

 Att säga nej tar på krafterna och rent emotionellt är både jag och David heeelt slut. Och tänk att detta bara är början. Ser fram emot tonårstiden. Lol. Han är ganska matkräsen och jag brottas ständigt med oron om han får i sig tillräckligt med mat? Utöver dom vanliga “är-jag-tillräcklig-som-förälder-oron”. 

Oh the joy. 

Plugget då? 

Jag visste att jag skulle behöva hitta ett nytt jobb när föräldraledigheten tog slut. Så jag fick snilleblixten att läsa två kurser inom de ämnen inom marknadsföring som är lite av min akilleshäl. SEO och Digital copywriting. Nåväl. Det sista är väl inte min akilleshäl, men ska jag vara ärlig så vill jag mest kunna ha Berghs på CV:t när jag börjar söka nytt jobb. Men nu när jag börjat så är kursen så rolig och den konstruktiva feedbacken jag fått hittills är guld värd. 

Berghskursen är dyyyyr och jag övervägde LÄNGE innan jag tackade ja. För jag visste ju att jag hade gått på några arbetsintervjuer. Men jag behövde lämna svar och som du kanske förstår så tackade jag ja tillslut. Båda kurserna är så bra och givande, men jag kan inte ge mitt allt. Ambitionsnivån är “så länge jag lämnar in något…”. Vilket inte känns så kul när jag pungat ut för kursavgifterna. Så nu sitter jag här och funderar på hur mycket en utbrändhet kostar… 

Hade jag bara kunnat dra ut på deadline för att tacka ja eller nej i två veckor så hade jag inte suttit i denna sits. För två veckor senare hade jag nämligen kammat hem ett nytt jobb!

Nytt jobb

Att få ett schysst jobb så här mitt i pandemitider är ju inte jättesjälvklart. Så jag är så tacksam för att jag fått denna möjlighet! Jobbet verkar skitgrymt och det är mycket fokus på familjeliv och fritid – vilket passar mig perfekt. Problemet då? Jag har en 10 månaders och pluggar två kurser samtidigt. Do the math.

Utöver detta så är det hund som ska aktiveras, ett hem som ska skötas, ett förhållande jag vill vårda samtidigt som jag behöver tid för mig själv. Just nu är allt ovanstående längst ned i priolistan. Men tiden och orken räcker inte till. Det känns skitjobbigt faktiskt. 

Och just det, mitt i allt detta har jag ett företag som ska avvecklas. Pust.

Hade jag inte betalat så himla mycket i kursavgifter hade jag lätt strukit det på att-att-göra-listan. Men det FINNS verkligen inget jag kan stryka. Det är som det är.

Tack och lov är båda kurserna slut till sommaren, så det är “bara” intensivt under denna period. Det finns ett slutdatum.

 

Att säga farväl till en trogen vän

Jag försöker att inte tänka för mycket på allt som händer just nu utan bara fokusera på att ta en dag i taget. Men idag känns det extra tungt. Jag är liksom trött i själen. Idag ska nämligen min älskade lilla Cocos somna in. Vill inte skriva för mycket om det för då kommer jag gå sönder totalt. Men jag är trött, ledsen, och skulle helst av allt bara vilja ligga ned i soffan och göra ingenting. 

Ledsen för detta muntra blogginlägg. Ibland måste jag bara skriva av mig hur jag känner. Och kanske kan jag blicka tillbaka på detta inlägg i framtiden och tänka att shit. Jag klarade mig igenom den där tuffa perioden. 

Vi hoppas jag gör det.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått rådet att ”låt barnet skrika” om Melker inte sovit en hel natt. Den gemensamma nämnaren? Det är generation äldre som kommer med rådet. Ett råd som kommer med all välmening ska tilläggas!

Men hela mitt väsen skriker NEJ är du galen när jag får höra det. Som att det finns en rädsla för att skämma bort barnet eller att sätta en grund för att bli lurad/manipulerad av barnet i framtiden.

Det här med föräldraskap är verkligen tufft. Särskilt om du är ny på det. Du omringas av så många (välmenande) tips och råd. Å ena sidan har du generation äldre där framförallt farmor, mormor, äldre mostrar och fastrar kommer med anekdoter om hur de minsann gjorde si och så. Eller till och med jämngamla som fått barn före dig som kommer med råd som funkat för dom. Å andra sidan är det svårt att gå miste om den nutida pedagogiken. Kontentan är att det är lätt att bli överväldigad och känna sig otillräcklig. För vad vet jag liksom? Ingenting.

Var lyhörd

Fast det är ju inte helt sant. För vet du, jag ser, hör och tar till mig allt jag kan om föräldraskapet. Men det jag framförallt gör – och faktiskt är bra på – är att lyssna på min intuition. Att vara lyhörd för vad som känns rätt för oss. För Melker och mig. Inte vad som känns bäst för mig eller för omvärlden. Istället plockar jag lite här och lite där. Anpassar föräldraskapet till vad som fungerar för oss.

Melker är inte ens 10 månader, hans hjärna växer så det knakar och det är mycket som pågår i hela honom. När han gråter är det hans sätt att 1. kommunicera med mig eftersom något känns inte helt hundra. 2. Behovet av närhet och tröst är stort. Så när Melker vaknar mitt i natten av en mardröm eller för att det är mycket som pågår i hans lilla hjärna, då är det hans sätt att kalla på mig. Att ignorera min sons rop på närhet och tröst, eller ignorera hans behov att helt enkelt kommunicera med mig, är helt galet. Och så tänker jag på hur jag skulle reagera om jag tydde mig till den personen jag litar på mest i hela världen när jag är som mest sårbar, och hen ignorerar mig. Eller inte tar mina känslor på allvar? Bebisar är inte så himla dumma. De känner av och registrerar mer än vad vi tror.

Att möta sitt inre barn

Att bli mamma har definitivt inneburit att jag själv påbörjat en resa att möta mitt inre barn. Jag får upp minnen på situationer  där jag nu i vuxen ålder inser att där och där blev inte mina känslor mötta. Något som såklart fått lite olika konsekvenser i vuxen ålder. För det är just det, när ens känslor inte blir tagna på allvar leder till att en sluter sig och där är det väldigt tomt och ensamt. Vi måste sluta förminska barns känslor och sluta se bebisgråt som ”bara bebisgråt”. Deras känslor är högst verkliga och vi måste börja möta barnet där de är och mår just nu, för i mångt och mycket är deras känslor en färskvara. Ena sekunden är det happy-clappy, eller snooze deluxe för att den andra sekunden bli fullständigt panik. Men att möta Melker där han är just nu istället för att fastna i den där bilden av ”hur det borde vara” är så viktigt. Så nej? Tipset ”låt barnet skrika” tar jag och kasserar nu och för all framtid.

För vad som än Melker går igenom där och då, som gör att han är i så stort behov av min närhet och tröst kl 04 på natten, så har jag tillit till hans förmåga att rida ut den där stormen. Är lite trött på det här västerländska idealet där självständighet är A och O. Som att möta barnets behov där hen är skulle leda till curlade barn. Och när jag ändå håller på… kan vi bara sluta jämföra barn? Alla barn är unika. Ingen är den andre lik.

Om du också är en nybliven mamma som navigerar det här med föräldraskap så vill jag bara säga dig detta. Våga känna tilltro till dig och ditt föräldraskap. Varje familjesituation är unik och förutsättningarna är olika. Så våga lyssna på dig och ditt barn, oavsett vad omvärlden tycker och säger. För det gör jag, men ibland är det skönt att bli påmind om det.

Har ni sett The Social Dilemma på Netflix? Jag såg den i veckan och är fullständigt mind blown. Dokumentären visar hur sociala medier påverkar oss, eller rättare styr hela vårt liv, våra beslut, vårt undermedvetna. Det är helt, helt sinnesjukt!

Men nu råkar det ju vara så att jag 1. Älskar sociala medier 2. Jobbar med sociala medier så jag kommer inte sluta med sociala medier i första taget. Men den fick mig verkligen att reflektera över mitt beroende, för ja… det är lika bra att erkänna det högt. Jag är beroende av sociala medier.  

Sociala Medier – nya tidens drog?

There are only two industries that call their customers ‘users’: Illegal drugs and softwares. 
– the social dilemma

Det citatet säger allt. Sociala Medier är byggt för att skapa beroende. Snälla, snälla se dokumentären. Om ni inte fattar vad jag pratar om i det här inlägget så kommer ni garanterat fatta vad jag menar efter att ni sett den 😅

Jag har iallafall bestämt mig för att sluta låta sociala medier kontrollera mig och istället ta kontrollen över mina sociala medier. Förmodligen lättare sagt än gjort 🙃

Jag ska vara 100% ärlig, jag har länge övervägt att stänga ned bloggen då jag upplevde att “alla hänger ändå bara på instagram”. Fast efter att jag såg dokumentären har kugghjulen satts i rullning och jag har istället beslutat mig för att det är här på bloggen som jag kommer att hänga framöver.

Instagram konsumerade mig

För dig som följer mig på instagram så vet du att jag är aktiv på instagram stories och på instagram i allmänhet, även om jag inte uppdaterar flödet dagligen. Det har lätt varit min favoritapp. Det är där jag spenderar min tid eftersom att det är så himla lätt konsumera. Men lättja är också en dödssynd och det är så löjligt enkelt att fastna. Jag märker själv hur jag kan sitta och döscrolla i timmar, för att sedan inte förstå varför jag känner mig så deppig eller nere.

Jag, och säkert många med mig, fastnar i de klassiska tankebanorna att andra har det så mycket bättre/finare än jag. Men påsistone brottats med tankar som “är JAG en sån som ger andra dåligt samvete… Men jag som gillar “ett fint flöde”, vad säger det om mig?” Eller denna;  “jag borde skriva något vettigt om x och y – för det gör ju alla andra inom min nisch”. 

Men jag hade svårare och svårare att formulera mig och jag kunde inte höra vad jag tyckte, kände eller tänkte längre. Det var för mycket intryck, åsikter och andras projiceringar. Sociala medier konsumerade mig, mina tankar och åsikter istället för att jag konsumerade sociala medier. Detta har jag tyvärr känt i många, många år och skrivit om här och här. 

Instagram made me buy it

Nu i efterhand (efter att jag såg the social dilemma) så blir det så tydligt hur jag översköljts med åsikter. När jag uppdaterade om hållbart mode så matades jag med hållbara konton, det var pekpinnar och åsikter hit och dit. Det var viktigt att ha något att säga och något att tycka. Sedan ska detta basuneras ut. När jag sedan började fota mer outfitbilder och rörde mig mer inom secondhand-världen/”hållbart” mode så uppstod helt nya behov som jag aldrig, aldrig haft tidigare. Jag ville plötsligt äga en Karla Bag från Marimekko, bära plisserade kjolar och göra en egen slipover. Och ta outfitbilder i en lägenhet som har William Morristapeter. När jag enbart fokuserade på skönhet så kände jag ett starkt sug för att konsumera smink i alla dess former, fast jag för det mesta går osminkad eller bär minimalt med smink i vardagen. 

Vem orkar jaga algoritmen? Inte jag.

Så jag har beslutat mig för att avvänja mig från instagram, som ju är min akilleshäl, och återta kontrollen över mina sociala kanaler. Jag kommer inte stänga mitt instagramkonto men jag kommer definitivt försöka vara mindre närvarande. Pissdåligt för algoritmen men ärligt talat. Jag är SÅ trött på att algoritmen ska styra mitt liv. Det här ständiga jagande efter att knäcka koden, nå ut, interagera. Och känslan av att vara dålig eller osynlig för att mina poster inte syns på grund av ALGORITMEN. 

Vill du få upp mina inlägg (när jag väl publicerar) så kan du spara mina tidigare inlägg (då hintar du till algoritmen att du vill se mina grejer), eller så kan du gå all in med att aktivera notifikationer på min profil. Då får du en liten notis när jag har uppdaterat. Eller så gör du ingenting utan går in här på bloggen då och då. För detta ska nämligen bli min primära kanal och plattform!

 

Bloggen ska bli min huvudkanal igen

Bloggen är verkligen den perfekta plattformen för mig. Jag kan fortfarande dela med mig av mitt liv och mina tankar utan att slukas upp i vad alla andra gör när jag scrollar på instagram. Istället loggar jag in på bloggen, delar med mig av vad det nu är jag vill dela med mig av, och loggar ut. Hör ni? LOGGAR UT. No more döscrollande.

Förhoppningsvis väljer du att interagera med mig här i kommentarsfältet. Färre kommer säkert ta del av mitt innehåll eftersom att det inte är lika lättkonsumerat som instagram, men de som faktiskt tar del av innehållet har aktivt valt att konsumera inlägget. Blogginlägget har inte bara randomly dykt upp i deras flöden.  

Instagram, highway to depression?

Det finns så många fördelar med bloggen, inläggen lever längre och är mer lättillgängliga tack vare kategorier etc, etc. Nackdelen är väl att det känns som att folk inte läser bloggar längre. Eller tänker jag fel? Det är ju inte lika lättkonsumerat som instagram. Jag läser knappt bloggar längre, har typ 2 jag läser för det känns som att de flesta la ned bloggandet för att fokusera på instagram. Men kan vi inte bara återuppliva bloggandet igen?

Nackdelen med instagram, förutom att det är en energitjuv och en highway to depression, är att det en otroligt skör plattform. Särskilt för en liten innehållsskapare som jag. Ändras algoritmen lite så känns det som att jag måste börja om. Förutom att matas med alla andras liv och vardag (frivilligt/ofrivilligt) så är det också deprimerande att lägga tid och energi på att skapa innehåll som sedan ingen ser. Det tycker åtminstone jag är otroligt deppigt och det tar definitivt död på min skaparlust. Bloggen är därför en mer stabil plattform över tid men det kommer såklart krävas lite av dig som läsare att faktiskt hitta hit. Att göra ett aktivt val att klicka in dig här. Jag hoppas verkligen du ska tycka det är värt det. 

I fem dagar har jag successivt minskat mina skärmtid på sociala medier. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner mig så harmonisk och tillfreds med livet. Jag har inte haft många negativa tankar om mig själv (ganska bra på det annars), och jag har börjat höra vad jag tänker! När jag inte har tagit hand om Melker har jag istället pusslat, läst en bok, lagat mat och lyssnat på podcasts. Vanligtvis hade jag dödat tid med att scrolla…

 

Jag behöver inte veta vad alla andra gör eller tycker exakt hela tiden,
och alla behöver verkligen inte veta vad jag gör hela tiden. 

 

Känns det flummigt? Har lite svårt att få ned mina tankar i text känner jag, jag hoppas å andra sidan att du fattar vad jag menar. Så om du undrar varför jag lyser med min frånvaro på instagram så vet du varför!

Förhoppningsvis kikar du in här för att du vill ta del av mitt innehåll, läsa om mina åsikter och funderingar, samt interagera med mig i kommentarsfältet. Du styr när du vill kika in istället för att mitt innehåll tränger sig på. Det är så jag kommer agera i fortsättningen. Jag ska styra sociala medier, sociala medier ska inte få styra mig.