Jag vet inte hur många gånger jag har fått rådet att ”låt barnet skrika” om Melker inte sovit en hel natt. Den gemensamma nämnaren? Det är generation äldre som kommer med rådet. Ett råd som kommer med all välmening ska tilläggas!

Men hela mitt väsen skriker NEJ är du galen när jag får höra det. Som att det finns en rädsla för att skämma bort barnet eller att sätta en grund för att bli lurad/manipulerad av barnet i framtiden.

Det här med föräldraskap är verkligen tufft. Särskilt om du är ny på det. Du omringas av så många (välmenande) tips och råd. Å ena sidan har du generation äldre där framförallt farmor, mormor, äldre mostrar och fastrar kommer med anekdoter om hur de minsann gjorde si och så. Eller till och med jämngamla som fått barn före dig som kommer med råd som funkat för dom. Å andra sidan är det svårt att gå miste om den nutida pedagogiken. Kontentan är att det är lätt att bli överväldigad och känna sig otillräcklig. För vad vet jag liksom? Ingenting.

Var lyhörd

Fast det är ju inte helt sant. För vet du, jag ser, hör och tar till mig allt jag kan om föräldraskapet. Men det jag framförallt gör – och faktiskt är bra på – är att lyssna på min intuition. Att vara lyhörd för vad som känns rätt för oss. För Melker och mig. Inte vad som känns bäst för mig eller för omvärlden. Istället plockar jag lite här och lite där. Anpassar föräldraskapet till vad som fungerar för oss.

Melker är inte ens 10 månader, hans hjärna växer så det knakar och det är mycket som pågår i hela honom. När han gråter är det hans sätt att 1. kommunicera med mig eftersom något känns inte helt hundra. 2. Behovet av närhet och tröst är stort. Så när Melker vaknar mitt i natten av en mardröm eller för att det är mycket som pågår i hans lilla hjärna, då är det hans sätt att kalla på mig. Att ignorera min sons rop på närhet och tröst, eller ignorera hans behov att helt enkelt kommunicera med mig, är helt galet. Och så tänker jag på hur jag skulle reagera om jag tydde mig till den personen jag litar på mest i hela världen när jag är som mest sårbar, och hen ignorerar mig. Eller inte tar mina känslor på allvar? Bebisar är inte så himla dumma. De känner av och registrerar mer än vad vi tror.

Att möta sitt inre barn

Att bli mamma har definitivt inneburit att jag själv påbörjat en resa att möta mitt inre barn. Jag får upp minnen på situationer  där jag nu i vuxen ålder inser att där och där blev inte mina känslor mötta. Något som såklart fått lite olika konsekvenser i vuxen ålder. För det är just det, när ens känslor inte blir tagna på allvar leder till att en sluter sig och där är det väldigt tomt och ensamt. Vi måste sluta förminska barns känslor och sluta se bebisgråt som ”bara bebisgråt”. Deras känslor är högst verkliga och vi måste börja möta barnet där de är och mår just nu, för i mångt och mycket är deras känslor en färskvara. Ena sekunden är det happy-clappy, eller snooze deluxe för att den andra sekunden bli fullständigt panik. Men att möta Melker där han är just nu istället för att fastna i den där bilden av ”hur det borde vara” är så viktigt. Så nej? Tipset ”låt barnet skrika” tar jag och kasserar nu och för all framtid.

För vad som än Melker går igenom där och då, som gör att han är i så stort behov av min närhet och tröst kl 04 på natten, så har jag tillit till hans förmåga att rida ut den där stormen. Är lite trött på det här västerländska idealet där självständighet är A och O. Som att möta barnets behov där hen är skulle leda till curlade barn. Och när jag ändå håller på… kan vi bara sluta jämföra barn? Alla barn är unika. Ingen är den andre lik.

Om du också är en nybliven mamma som navigerar det här med föräldraskap så vill jag bara säga dig detta. Våga känna tilltro till dig och ditt föräldraskap. Varje familjesituation är unik och förutsättningarna är olika. Så våga lyssna på dig och ditt barn, oavsett vad omvärlden tycker och säger. För det gör jag, men ibland är det skönt att bli påmind om det.