Hej fina ni,

Vet ni, jag är månadens medlem i INoS, det vill säga Influencers of Sweden! Och de har publicerat en liten intervju med mig som ni hemskt gärna får läsa. Det var Jennifer som ställde frågorna och om jag får vara lite partisk så tyckte jag det var himla bra frågor. 😌  Hade kunnat prata på i en evighet, blir lätt så när det är ämnen man tycker om. Det var nog också första gången som jag delar små glimtar av min bakgrund och uppväxt samt hur det har gjort mig till den jag är idag. Hur som helst så blev jag så nöjd med slutresultatet och som sagt skitglad för att lilla jag blev utnämnd som månadens medlem. Sånt här är ganska stort i min bok, så tack INoS, världens bästa branschorganisation för Influencers och bloggare. ❤︎
Här kan du läsa hela intervjun med mig!

▫︎  ▫︎  ▫︎

Glöm inte att följa mig på Bloglovin för att få inläggsuppdateringar eller följ mig på Instagram. Där får ni alltid följa med mig på mina vardagsbestyr. ☀︎  

Kära vänner, visst blev det lite tyst här på bloggen? Det var verkligen inte meningen! Men jag har visst lite mycket att stå i. Excuses Excuses… Men ärligt talat. 1. Deklarationstider (say no more!). 2. Min Brf har bestämt sig för att göra en fasadrenovering och det har borrats (i betong och metall ska tilläggas) konstant i 2,5 vecka nu. Inga öronproppar i världen hjälper. Och jag börjar bli smått galen för att jag KAN. INTE. TÄNKA.

Tycker även synd om Cocos som inte förstår vad som pågår. Så ja. det borras från 8.00 – 16.00 med ungefär 30-45 min paus för lunch. De tycker säkert att denna tid är sjuuukt smidig eftersom att ”folk ändå är på jobbet nu”. Och ja. Jag är ju det. MEN JAG JOBBAR HEMIFRÅN!!!!

Tror inte ni förstår hur frustrerande det är. De är precis och borrar på utsidan av MIN vägg. Tänker att de närsomhelst kommer borra sig igenom och att jag helt plötsligt står i Gevalia-reklamen och ba ”när du får oväntat besök”. Det enda är ju att jag inte dricker kaffe så jag kommer ju stå där i en handduk med en kopp te istället.

Oh Well. Jag drömmer mig bort till söndagens tystnad och den fantastiska frullen jag fixade till mig själv. Från Anna till Anna. It’s the small things in life ni vet. T o m Cocos ville norpa en mango. Det fick han inte!

Detsamma gäller buketten. Från Anna till Anna.

Annars har vi bolagstämma på fredag så det är såklart mycket som ska hinnas med inför det. Ser fram emot att lämna lägenheten och komma bort från borrandet.

Vi får se om jag lyckas spela in veckans video vid deras lunchbreak… 😑

Hur som. Hur är det med er? Kan ni inte berätta lite vad ni har gjort på sistone? Eller om det har hänt något roligt. Känner att jag har missat lite här i cyberspejs. 😊

Den översta videon har börjat cirkulera på sociala medier. Flera jag känner har delat den. Videon är från 2014 och är Yeonmi Park’s tal på One Young World. Jag tänker inte återberätta vad hon säger utan uppmanar er alla att titta på videon. Förstå att detta fortfarande pågår.

Videon får mig att börja gråta. Kan ni förstå hur absurt det är att detta händer idag? Och att ingen gör något? Ja men Nord Korea… det låtsas vi inte ens om. Vi får nyhetsbilder och reportage om kriget i mellanöstern, syrien, flyktingkrisen etc. Men med detta har vi bara lagt locket på. ”Vi vill ju absolut inte bli osams med stormakter som Kina… eller Nord Korea”.

Yeonmi’s tal ger mig perspektiv. Jag kan inte ta min frihet för givet, det är något vi alla måste kämpa för. Och vi som har frihet (yttrandefrihet, valfrihet etc) har även en plikt att hjälpa och stötta de som blivit fråntagna sin frihet.

De senaste veckorna har jag gått omkring och haft lite småångest över min framtid. Hela ”vad ska jag göra med mitt liv”-tankar ni vet. Sanningen är att jag kan göra vad vi vill. Jag borde sluta drunkna i ångest och istället vara tacksamma för att jag faktiskt kan välja att göra vad jag vill.

Och just nu vill jag ut igen. Ut i världen. Få perspektiv igen. Det kliar i fingrarna. Jag vill göra skillnad och jag vill stå upp för de svaga. Jag vill bort från min egen, helt onödiga självömkan. Jag vill komma från mina alldeles självupptagna tankar om konsumtion och en dröm om en större lägenhet. Om en ny basgarderob. Jag vill växa som människa. När jag ser reportage, klipp och hör berättelser som Yeonmi’s, ja då tappar man liksom hoppet om sig själv som går runt o spenderar dagarna med att tänka på VAD jag ska köpa när mitt köpstopp slutar. Motverkar syftet med köpstopp lite… Absurt. Absurt.

Jag och gatuhund i Nicaragua 2012.

I slutändan känner jag nog mig som mest fri vid havet. Med saltvatten och sand mellan tårna. Och en hund vid min sida såklart. Det är lycka och frihet för mig. Denna vovve var en gatuhund som jag blev vän med i Nicaragua. Ser ni såret på hundens ben? Jag tog mig till veterinären och fixade medicin och sen blev vi vänner hon och jag. Det var första riktiga resan jag gjorde på egen hand. Nej jag backpackade inte utan skrev min C-uppsats i Léon. Varje helg tog jag bussen in till stranden och sov över.

©Anna Fernmo

Denna bild är en av mina favoriter från resan. Bilden är otroligt kraftfull. Den säger liksom allt. Den gamla gumman gick barfota och saknade även vissa tår. Men kvinnans min där bakom säger allt. Hela uttrycket.

Jag tror det är bra att ens bubbla spricker lite då och då så att man får perspektiv. Idag sprack äntligen min bubbla.

Glöm inte att jag följa mig på Instagram och Youtube.