Vet inte om jag borde sätta TW på detta inlägg då jag förstår att det kan vara provocerande att läsa på så många sätt. Men jag hoppas även att detta inlägg kan hjälpa någon som känner som jag. Tillsammans är man mindre ensam sägs det ju.
Okej, tillbaka till rubriken. Ja så var det faktiskt. Jag ville inte bli mamma men tjihi, gissa vem som ska föda barn inom de närmaste veckorna? This gal!
Är jag pepp? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Vill jag bli mamma? Tveksamt. Men vill jag bli mamma till knodden i magen? 100% ja. Men detta inlägg kommer handla om hur man kanske inte känner att mamma-rollen är något som man längtat efter eller sett fram emot. Vissa ser ju det här att bli mamma som meningen med livet och just det har jag aldrig riktigt kunna relatera till.
Det här med att klä på sig mamma-rollen får jag nog återkomma med. Men jag visualiserar redan att jag kommer att ha noll tålamod och tycka att det är ganska tråkigt. Att bli mamma har aldrig varit my aspiration in life.
Det finns tusen anledningar till varför jag inte vill bli mamma, och inget har att göra med bebis. Vissa väljer ju att avstå barn för klimatets skull. För mig handlar det mest av egoistiska själ. För det är klart att jag är rädd. Jag vet att när bebis kommer så kommer bebis stå i centrum och få all uppmärksamhet – och min största rädsla är att jag kommer att tappa mig. Tappa min egentid. Och pengar ska läggas på bebis behov och inte på mina, haha. Nej men ni fattar vad jag menar. Är jag redo att göra plats för någon annan? Har ju fullt sjå att ansvara för mig själv och min trygghet och lycka, och nu har man signat upp sig för att ansvara för en helt annan individ. Ah. The responsibility!!
Ja jag vet hur det låter. Men jag kan väl inte vara den enda som resonerar så?
Planen var att jag bara skulle vara föräldraledig i 2 månader och sedan börja jobba igen (jobbar ändå hemifrån men ändå), och att David skulle vara den som var hemma med bebis. Men pga Corona blev jag som så många andra permitterad, så det ”säkraste” kortet nu är att jag är den som ska vara hemma med bebis. Jag älskar mitt jobb och vill egentligen bara jobba så jag är ärligt talat ganska besviken på hur saker och ting blir. Men nu försöker jag ändra mitt mindset (inte det lättaste) och tänka att det kommer att bli fantastiskt roligt att vara föräldraledig med bebis.
Var det planerat?
Ja, det var det faktiskt. Men inte trodde vi att det skulle gå så snabbt ändå. Även om jag var tveksam hade jag en ”känsla” av att det inte skulle vara lätt och att det skulle ta tid att bli med barn. Och är det något jag inte ville så var det att vakna upp en vacker dag och inse att ”Jag vill ju visst bli mamma!” – och så visar det sig vara för sent. Men nu sitter jag ju här i v 38 och kan konstatera att det visst gick att bli gravid och jag kommer att bli mamma oavsett om jag är mentalt redo eller inte.
Att inte kunna relatera till andra mammor
Jag har haft några psykbryt under graviditetens gång. Till en början handlade det mest om att jag kände mig ensam i graviditeten. Kände inte riktigt att jag hade någon att prata eller som jag kunde relatera till som kände samma som jag.
Pratade jag med andra mammor så fick jag många ofrivilliga råd som; ”förvänta dig inte att ha egentid igen – ever!!” (säg hejdå till en vettig hudvårdsrutin), eller typ ”ingen idé att planera något längre för inget kommer att bli som du tänkt dig – du kommer inte sova på 10 år”. Eller när man säger att man vill pumpa så att jag inte ska behöva vara fastklistrad med bebis jämt så får man som svar att ”bebis kan bli tuttförvirrad”.
När jag har förklarat vårt upplägg om att jag skulle vara den som jobbade och David skulle vara den som var hemma på heltid så var det många som höjde på ögonbrynet. Eller min favorit; när man svarar på hur man tänker sig sin förlossning (dvs vilken smärtlindring man vill ta etc) så får man som svar ”mmmmm jaa, så tänkte jag med”, läs: lilla vännen, vänta du bara tills verkligheten hinner ikapp. That’s never gonna work.
Ni fattar poängen. Inte är det peppande eller upplyftande råd. Ärliga och uppriktiga råd? Absolut! Och de kommer från en plats av all välmening, MEN… alltså. För en som är sådär pepp på vad som komma skall är detta typ det mest omotiverande man kan höra. Om det var jag som frågade om råden? Nä, men som mom-to-be så får man alltid ofrivilliga råd har jag märkt.
Man behöver inte ”gilla barn” för att skaffa barn
Finner lite tröst i något som min kusin sa (som ändå är tvåbarnsmorsa). Hon sa ”jag gillar inte heller barn men jag gillar mina barn.”. I can relate. Känner ju redan att jag älskar bebis mer än något annat, men jag är fullständigt ointresserad av andras barn eller andra mammarelaterade grejer. Jag identifierar mig verkligen inte som en mamma så det ska bli så otroligt spännande att se vad denna lilla knodd kommer att göra med mig. Vem vet, om några månader kanske jag sitter här och skriver ett blödigt inlägg om hur det här att bli mamma är meningen med livet. I’m all for it isåfall!
Är jag orolig för att bli mamma?
Nä inte alls. Om vi struntar i jante så vet jag att jag kommer att bli en grym och beskyddande mamma. Men jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle känt mig såhär trygg i att bli mamma om jag inte hade haft världens bästa man. Där jag saknar tålamod och fantasi väger han upp. Vi är ett himla bra team han och jag, och att bli föräldrar till knodden kommer bli vårt livs äventyr.
Jag har ändå lyckats kolla på otaliga förlossningsvloggar på youtube och pinnat massvis med bebislistor på pinterest. Jag har förmodligen överpreppat med grejer till bebis men hey. Vi har dessutom varit inne på förlossningen 4 ggr för minskade fosterrörelser – japp, vi är sådana där oroliga förstagångsföräldrar! Men är det något jag insett under denna graviditet så är det att göra det som får MIG att känna mig trygg och bra. Särskilt viktigt har det varit nu sen Corona bröt ut och allt vändes upp och ned.
Jag kommer att skriva ett inlägg om hur jag förbereder mig i en tid där allt är ovisst. Om man säger så här; det är inte kul och jag bryter ihop ungefär varannan vecka när jag väl börjar tänka på att David eventuellt inte skulle få vara med under förlossningen (inte bara BB) och att jag eventuellt måste föda själv. Men det förtjänar ett inlägg för sig själv…
Men ja, man är allmänt skör så är det ju. Graviditetshormoner eller inte så är skör som skör och inte är det kul. Och nej det hjälper inte att folk säger ”ja nu är det som det är, inte så mycket att göra åt”. Lite som att säga till en deprimerad person att tänka positivt.
Är dessutom väldigt färdig med graviditeten och alla dess krämpor. Bebis, du får gärna titta ut nu. Längtar verkligen tillbaka till mig själv! Är dessutom löjligt trött på att vad man än säger så får man som svar ”Det där är fullstääääändigt normaaalt vid en graviditet”. Och kan vi bara sluta snoka i NÄR bebis kommer? Jag har redan börjat få kommentarer, dms och sms med nyfikna människor. Tro mig, jag vill också att han kommer nu, helst igår. Men att få ”hej, läget” non stop – I see what you’re doing there. Jag kommer förmodligen att säga till när bebis är här, eller så gör jag inte det. Sluta påminn mig om att jag fortfarande är gravid.
Okej, end of rant.
Det kommer bli bra men idag var inte en bra dag som ni kanske förstår hehe. Men det känns så mycket bättre nu när jag fått ventilera lite.
Och vill förtydliga – jag vill absolut bli mamma till knodden i magen. Men allt behöver inte vara happy clappy för det, hela livet och graviditeten måste inte kretsa kring bebis. Man kan bli en helt okej, nej – kickass mamma ändå!
Ironiskt nog så är jag pepp på att skapa lite mommy related content, jag tänker bl a filma vad jag har i min skötväska och vad jag packat i BB-väskan – så prenumerera gärna på min youtube-kanal om du inte redan gör det! Där kommer jag att skapa en spellista för mina mamma-relaterade videos.
Det skulle vara intressant att höra om du är förälder själv och kan relatera till det jag skriver om? Eller om du följer mig enbart för mina skönhetsrelaterade inlägg? VEM är du som läser? Uppskattar du mina mer råa inlägg eller bör jag hålla mina åsikter för mig själv? Berätta!
