Jag hade planerat att fixa så mycket med inlägg och fota lite nytt jag samlat på mig under den senaste tiden. Men så hände livet.
Hela veckan har jag känt på mig att ”något” var på gång. En gnagande oro – eller rättare sagt, min intuition kickade in, som jag i vanlig ordning inte vågade lita på direkt. Men i fredags kunde jag inte längre intala mig själv att allt stod rätt till, så ett ultraljud senare bekräftade att fostret i magen inte hade något hjärtslag.

Det finns så mycket jag känner att jag vill ha sa sagt, men jag är mitt i det nu. Chocken, sorgeprocessen, bearbetandet och ett försök att gå vidare. Det är högst förvirrande. När vi fick beskedet blev jag så chockad. På ultraljudet ser man ju liksom fostret i livmodern. Så hinner man tänka i en millisekund ”ah, där är den!”. Sekunden senare säger läkaren ”…men inget hjärtslag”. Så sorgligt. Vid vecka 10 hade jag alltså drabbats av ett tyst missfall.

Sedan tänker jag; vilken tur att jag fick reda på det nu och inte längre in i graviditeten. Men nej, det hjälper inte att säga ”var inte ledsen, missfall är supervanligt och det hade ju inte hunnit bli ett barn än”. Det är ungefär som att säga till en deprimerad att tänka positivt. Det tar ju inte bort de veckor man fantiserat om hur livet skulle bli, om namn, osv osv. Detta foster var ju högst verkligt och högst levande fram tills då.
För mig utspelade sig chocken i form av att jag dagen efter beskedet försökte glömma och gå vidare direkt. Okej, jag är inte längre gravid då ska jag göra allt jag inte kunde göra när jag var gravid! Jag färgade bl a min utväxt med hemmafärg, drack ett glas bubbel hos grannen (låter olämpligt, men vi hade en bjudning sedan länge…), och planerade vilka ansiktsbehandlingar jag skulle boka in. Sedan får jag lite dåligt samvete som i en millisekund hinner tänka att vad skönt att det inte blir två… då kan jag fokusera på ditt och datt. Tvåbarnsmorsa, do I have it in me?

Idag har jag å andra sidan känt mig superledsen, gråtit majoriteten av dagen och inte orkat göra min hudvårdsrutin. Jag antar att det är det här som kallas för att sörja. Det går upp och ned  – and that’s fine.

Handen på hjärtat så skulle jag helst vilja glömma och gå vidare så fort som möjligt men det är förvirrande när kroppen fortfarande tror att den är gravid. Eller ja, nu har kroppen börjat förstå pga blödning non stop och krämpor i livmodern. Så mitt i den här sorge-gå-vidare-med-livet-processen så påminner kroppen om vad som precis hänt (och fortsätter hända) vid varje toabesök.

Om du går igenom samma process så såg jag denna video på youtube. För mig var det helande att höra någon annan prata om sin upplevelse. Jag vet inte hur helande det är att läsa det här men vet att du inte är ensam.