– Mamma, du har blivit så ekologisk att du nästan är jobbig. Men det är mest bra!

Dottern sitter vid matbordet och plirar lite retsamt med ögonen efter att jag föreslagit att vi ska ta tåget till kalaset vi ska på samma kväll.

– Jag håller med. Som Lasse brukar säga ”Hoppas Liselotte är borta så att jag kan ta bilen till Hemköp (som för övrigt ligger ungefär 150 meter från vårt hus)”, säger grannfrun som kommit över på en fika.

Jag vet att min kära granne inte menar någonting illa med det hon säger. Men samtidigt sätter hon fingret på någonting jag upplever ganska ofta som uttalat miljömuppig. Det känns som att jag orsakar något slags dåligt samvete för att jag försöker leva på ett sätt som belastar miljön mindre.

Men det är inte för min skull ni ska förändra era liv. Jag kommer aldrig att tvinga någon att laga vegetariskt varje måndag. Jag kommer aldrig att inventera ditt badrumsskåp och döma dig efter vilka ansiktskrämer du har. Och jag kommer inte att skälla på dig när du köpt plastinredning från Kina, för att det var så billigt just den här veckan, i stället för mer hållbara alternativ av trä eller bambu.

Däremot hoppas jag att jag kan inspirera dig till att göra fler sådana val. För att det är bättre för din och dina barns hälsa att välja produkter utan flamskyddsmedel, bekämpningsmedel eller ftalater. För att du ofta tjänar på det i längden – både i form av pengar och tid som du slipper spendera på att leta nytt när plastprylen pajat efter bara en månads användning. Och, sist men inte minst, för att det är bättre för vår miljö.

För även om många av oss lever så skyddat att vi inte märker konsekvenserna av våra konsumtionsval och vår livsstil – än – så kvarstår faktum: Vi konsumerar jordens resurser snabbare än den levererar. Hugger ner urskog, utarmar våra jordar och tar upp fisk utan att låta bestånden hinna växa till sig. Framför allt släpper vi ut för mycket koldioxid från fossila bränslen, vilket leder till global uppvärmning och alla konsekvenser som följer med den.

Det är dags att välja bättre. Inte för min skull. Utan för dina barns och barnbarns skull.

Även humlorna påverkas av den globala uppvärmning som koldioxidutsläpp ger upphov till. De får svårare att fortplanta sig och överleva, vilket leder till sämre pollinering av våra grödor och i slu­tändan mat­brist.

Vad är viktigast för att motverka global uppvärmning och alla följder för klimatet som följer med den?
Johan Rockströms svar kom tveklöst, när vi frågade honom under föreläsningen på Stockholms universitet:
“Det är viktigast att få bort kolet. Vi måste kliva av allt ägande i kol. Det handlar om att få företagen att förstå att de har allt att förlora på ohållbar produktion och allt att vinna på hållbar”.

De orden ekar i mitt huvud idag, dagen efter det att regeringen har meddelat att de inte tänker stoppa försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet till den tjeckiska energikoncernen Energeticky a Prümyslovy Holding (EPH).

Att Sverige inte ska äga och driva kolgruvor tror jag att de flesta är överens om. Och att det finns vissa demokratiska problem med att lägga ner tyska kolgruvor skriver bland andra Kit om här. Men att det inte gick att hitta en bättre lösning än att sälja till en energikoncern som tänker fortsätta driften som om ingenting hänt – trots klimatavtalet i Paris, trots all forskning som visar hur allvarligt läget är när det gäller växthuseffekten med mera – är svårt att smälta.

Många länder börjat tänka om när det gäller kol som energikälla. Kinas konsumtion av kol minskade med sex procent under årets första fyra månader förra året enligt DN. Landets ledare går i bräschen för en snabb omställning till solenergi (läs mer här).
I USA är det nu fler som jobbar inom solenergisektorn än med olje- och gasutvinningsindustri räknat tillsammans.
Och i Storbritannien stängde sista kolgruvan förra året (se här).

Men i Sverige låter vi Vattenfalls vinstdrivande verksamhet vara svepskäl för att låta brunkolsdriften i Tyskland fortsätta. Pengar är viktigt. Men om priset är uteblivna skördar, döda hav, naturkatastrofer och mänskligt lidande – då tröstar inga pengar i världen.

Välj miljömärkt för att minimera bruket av farliga kemikalier. Foto: Luleå kommun

Någonting som kan ge mig verklig miljöångest är alla kemikalier som finns i vår omgivning.

Den första ögonöppnaren var när pappa berättade om hur skogarna i och kring vår lilla by besprutades med hormoslyr under 1960-talet, för att skogsbolagen ville ta kål på oönskad lövskog. Folk visste inte då hur giftig kemikalien var, och det tog ett tag innan man kopplade besprutningarna till den omfattande fiskdöden i sjön som byn ligger vid.

Det läskiga är att hormoslyrets effekter syns i skogen än idag, enligt en avhandling som Sandra Laestander, SLU i Umeå, skrev förra året. Lövträdbestånden har fortfarande inte växt till sig och besprutningarna orsakade många sjukdoms- och dödsfall bland dem som jobbade med gifterna i i bygden (Sandra undersökte skogar i Arjeplog).

Idag kan man ju hoppas att vi har bättre koll än så. Men samtidigt – idag dök detta upp i mitt twitterflöde. PCB förbjöds alltså på 80-talet, men än idag finns det i miljön i sådana mängder att det hotar Europas delfiner och valar.

Det läskiga med kemikalieindustrin är att det inte verkar finnas någon vidare kontroll över vilka kemikalier som används i olika produkter heller.
Tänk om det kunde fungera som med Läkemedelindustrin – att företagen först måste testa kemikalien på olika sätt för att utesluta hälso- och miljövådliga effekter – innan man får släppa ut produkten på marknaden? Men för att undvika kontroll flyttar i stället många företag produktion och hantering av kemikalier från i-länder till tillväxtländer, som ofta har svagare regler, skyddsåtgärder och ännu sämre kontroll.  SVT.se skrev om detta 2012:
– Vi har inte koll på kemikalierna som går, från industrierna, rakt ut i samhället. Inte ens de produkter som vi använder direkt på kroppen vet vi vad de innehåller. Många litar nog på, och tror att myndigheterna har kontroll, men det har de inte, säger Åke Bergman, professor i miljökemi på Stockholms universitet.

Det känns ju lite hopplöst.

Samtidigt jobbar allt fler för att lyfta frågan.
* FN har till exempel tagit fram en rapport som visar att den sammanlagda kostnaden för sjukdom och skador till följd av bekämpningsmedel som används vid småskaligt jordbruk i Afrika söder om Sahara kan nå över 600 miljarder svenska kronor, räknat från 2005 till 2020. Ser man också kostnaderna som användandet genererar blir det kanske lättare att argumentera mot bruket av dylika kemikalier. Dessutom visar många biståndsprojekt (utförda av bland annat We Effect) att hållbart jordbruk faktiskt ger bättre och säkrare skördar.
* I EU kämpar bland annat svenska miljöpartiet för att alla kemikalier testas och godkänns enligt hårda hälso- och miljökrav innan de får användas.
* Svenska Naturskyddsföreningen jobbar för att sprida kunskap om farliga kemikalier i omgivningen, och hur vi kan undvika dem. Där kan man själv vara med och bidra.
* Forskare i Lund (älskar att det finns så många bra uppfinnare och forskare!) arbetar med att ta fram miljövänliga kemikalier.

Det bästa vore förstås om industrierna själva åtgärdade detta – om inte annat för att undvika att skjuta sig själva i foten genom att förstöra den miljö de själva behöver för att kunna driva sin verksamhet. Men det är bråttom. Vem vet hur länge gifterna vi använder idag finns kvar i – och skadar – vår miljö?