Jag har mens, och för varje gång känns det som att krämporna blir värre. Både kring ägglossningen då jag känner mig febrig och får influensaliknande symtom för att sedan gå över till en lättirriterad person som börjar gråta över allt och absolut ingenting. Sedan kommer mensen och då brukar det kännas bättre om vi räknar bort knivarna i underlivet och smärtan i ryggslutet! Men allt blev lite lättare när jag hittade min bästa kompis menskoppen, men denna månad är den borta och jag förstår ingenting. 

En menskopp är inget man tappar bort! Den får heller inte små miniben, knyter på sig löparskorna och springer maraton för att komma så långt bort ifrån min vagina som den bara kan. Jag trodde vi var vänner, jag trodde kärleken vi delade var högst ömsesidig… men tydligen inte för här står jag kvar ensam med mascaratårar som sakta färgar mina snart 31-åriga kinder gråa.

Jag har haft mens i många år. Jag har inte mycket mens och när jag åt p-piller kände jag inte av den. Men när jag för några år sedan valde att sluta med hormonella preventivmedel har allt eskalerat och för varje månad känns det som att allt blir lite värre.  Det är som att min cykel känner ett behov av att påminna mig om att det är hög tid för mig att bli mamma, för varje månad som går minskar chanserna och smärtan blir därför successivt värre och värre. Jag vet att det är irrationellt och destruktivt att tänka så. Men när jag sitter där på badrumsgolvet och inser att min menskopp är borta samtidigt som min livmoder visar sitt missnöje med knivhugg, kan jag inte låta bli att fundera kring möjligheten att min menskopp och livmoder har ingått i en allians?

Läs mer om Menskoppen:

Guide: Menskopp hur funkar den?

Min fantastiska Menskopp

 

sign