Meny

Älskade sommar jag har saknat dig!

Nu har sommaren äntligen kommit till Skåne och med den har även  jag vaknat till liv och känner hur glädjen spriter i kroppen! Jag har hunnit bada i både sjön och i havet och hela helgen har spenderats barfota. 

image3

image2-4

Jag vet att jag varit en dålig bloggare den senaste tiden men ibland kommer livet i vägen, dock har jag därför hunnit testa en hel del produkter och recensionerna kommer ramla in här framöver så håll ögonen öppna:)

 

Puss och kram på er <3

Kära stress, låt oss göra slut!

Jag har ett enormt problem att hantera stress, jag har nämt det tidigare i inlägg när jag varit frånvarande en tid. Och det känns enormt tråkigt och ledsamt att återigen skriva för att be om ursäkt för att jag varit borta ifrån bloggen. Men jag kämpar på och gör allt i min makt för att lära mig handskas med detta fenomen.

Just nu är det mycket som händer och jag har helt enkelt för mycket att göra. Jag jobbar dagligen för att skapa strategier men det tar tid och min kropp säger ifrån och jag har helt enkelt inte mått så bra. Med min adhd är jag van vid att hjärnan är i gång till 110 procent och att mina tankar springer maraton samtidigt som de dansar rumba och åker inlines men senaste tiden har det varit mer än så. Min hjärna stängde ner och jag var tvungen att ta en paus i från allt.

Jag mår bättre nu men tar det fortfarande extermt lugnt.

Glöm inte bort att andas <3

sign

 

Försvunnen menskopp?

Jag har mens, och för varje gång känns det som att krämporna blir värre. Både kring ägglossningen då jag känner mig febrig och får influensaliknande symtom för att sedan gå över till en lättirriterad person som börjar gråta över allt och absolut ingenting. Sedan kommer mensen och då brukar det kännas bättre om vi räknar bort knivarna i underlivet och smärtan i ryggslutet! Men allt blev lite lättare när jag hittade min bästa kompis menskoppen, men denna månad är den borta och jag förstår ingenting. 

En menskopp är inget man tappar bort! Den får heller inte små miniben, knyter på sig löparskorna och springer maraton för att komma så långt bort ifrån min vagina som den bara kan. Jag trodde vi var vänner, jag trodde kärleken vi delade var högst ömsesidig… men tydligen inte för här står jag kvar ensam med mascaratårar som sakta färgar mina snart 31-åriga kinder gråa.

Jag har haft mens i många år. Jag har inte mycket mens och när jag åt p-piller kände jag inte av den. Men när jag för några år sedan valde att sluta med hormonella preventivmedel har allt eskalerat och för varje månad känns det som att allt blir lite värre.  Det är som att min cykel känner ett behov av att påminna mig om att det är hög tid för mig att bli mamma, för varje månad som går minskar chanserna och smärtan blir därför successivt värre och värre. Jag vet att det är irrationellt och destruktivt att tänka så. Men när jag sitter där på badrumsgolvet och inser att min menskopp är borta samtidigt som min livmoder visar sitt missnöje med knivhugg, kan jag inte låta bli att fundera kring möjligheten att min menskopp och livmoder har ingått i en allians?

Läs mer om Menskoppen:

Guide: Menskopp hur funkar den?

Min fantastiska Menskopp

 

sign