Här sitter jag och har precis skickat iväg Kalle och Justin till Topanga för utflykt. Jag hade MER än gärna följt med men jag behöver få vara i fred och pula och fixa. Tiden börjar krympa. Har bara typ 4 veckor kvar till due date, men känner på mig att den här lilla donnan inte vill annat än att kika ut och säga hej. Och då måste ALLT vara klart. Ni vet, organisera lite mera, sätta upp nån hylla här, och pula med nåt där osv… osv. Jag orkar inte åka in till Santa Monica och föda om inte allt är precis som ja vill ha det.

Jag kommer ihåg med Kalle, innan krystningsvärkarna satte igång så blev jag sådär jobbigt pedant och ville att Justin skulle lägga sina grejer prydligt i förlossningsrummet, ställa allt fint och göra mysigt. Helt oväsentligt egentligen, om det står en vattenflaska på “fel” ställe, men för sinnesron blev det helt plötsligt svinviktigt. Sköterskan småfnissade lite åt mig när jag som en vilding pekade vart allt skulle stå, annars kunde jag inte föda. Ha ha. Herregud, lite så är det nu. Allt måste vara på plats, sen kan hon komma. Nån som känner igen sig?

Annars rullar väl allt på. Hon vrider och vänder som en galning därinne och tar upp precis ALLT utrymme hon kan. Ganska så oskönt och orörligt för min del som känner mig som en flåsande elefant för minsta lilla. Sen har jag mycket förverkar också. Här kallas dem Braxton Hicks. Väldigt vanligt och gör inte ont, det är bara det att ena benet känns som spagetti just då och jag måste stoppa all aktivitet. Kan ju tänka er hur jag ser ut om jag råkar vara ute med vagnen eller sitter på cykeln, rolig syn.

Energin är väl inte på topp just nu och jag har inga speciella cravings och inga kläder som passar, men jag låter det vara. Nu är det så lite tid kvar och jag kan väl kamma mig och göra mig fin efteråt istället, tänker jag.

Bilden har inget med texten att göra 🙂 den är från en av mina eftermiddagar på Gjusta med Kalle där vi delar en ytterst god avocado raw cacao mousse. Happy Friday!