Häromdagen sprang jag på en gammal kompis på tunnelbanan. Han och jag läste journalistik ihop för över 25 år sen och nu jobbar han med reklam i Stockholm. Vi hann bara kramas och säga hej, och när han rusade vidare sa han “Grattis till alla framgångar!”

Framgångar? 

Jag kopplade inte först vad han menade och efter någon minut förstod jag att han troligen syftade på min nya bok. Det har jag ju berättat på Facebook. Och LinkedIn. Och på bloggen. Det gäller ju att använda sina kanaler för att berätta att man finns och vad man pysslar med. 😉

Men jag känner mig inte alls framgångsrik. Man blir ju inte miljonär på att skriva sjukt smala fackböcker om ekologisk skönhet eller hudhälsa. Och bokbranschen är långt från så glammig som många tror. Om man inte heter Camilla Läckberg så klart.

Men trots att allmänheten inte känner till bokbranschens verklighet, uppfattar man kanske att det är framgångsrikt att bli utgiven. Och det är jag ju så klart sjukt stolt och glad över. Men jag har svårt att fokusera på “framgångar”.

I mitt huvud är det mycket enklare att fokusera på mina misslyckanden. Att jag glömde att tacka någon i boken. Att jag har hittat ett korrfel (vet ej, har inte vågat läsa ännu!) eller att jag borde ha tänkt annorlunda kring omslagsbilden. Jag har så svårt att njuta av det jag har åstadkommit. Jag grubblar mycket hellre på vad som gick fel.

När jag tränar yoga och mediterar regelbundet är det enklare för mig att må bra i mitt eget skinn. Jag tycker att jag duger bra, och jag är lyckligare över mina prestationer. Senaste året har jag halkat ur min regelbundna träning och det märks i mitt huvud. Det är de dumma aporna där inne som pratar och förklarar att jag inte är så bra. De får mig att tro att jag inte duger. Jag har som mål att sluta lyssna på dom där aporna. Meditation brukar vara svaret.

Och så ska jag njuta mer, försöka hänga kvar i den där härliga känslan i magen som jag fick av min kompis kommentar. Ja, det är ju inte så dåligt att ha skrivit en bok. Och den blev ju riktigt fin. Och så kul att många läsare uppskattar den. Men det krävs regelbunden träning att prata positivt till sig själv och sluta att lyssna på den dömande rösten där inne.

 

Känner ni igen det här?