I dag fyller jag 48 år. Kan ju fortfarande inte fatta det, jag tycker ju fortfarande att jag är världens barnsligaste och mest omogna människa som tycker att vuxengrejer är asjobbiga, haha. Men. Så inser man att man faktiskt har riktigt bra koll på saker. Och så inser man hur otroligt skönt det är att bli äldre!

Så här skrev jag på min instagram nyligen:

 

CHILLA. Det bästa med att åldras är ju ändå att man kan ta det lugnare. Att man inte hetsar upp sig så himla mycket längre över saker. Jag älskar att jag numera kan ta kaos, kritik, problem och bekymmer med så mycket mer lugn. Drama är något jag är sååå klar med. Och det ger ju så mycket bättre livskvalitet! Jag älskar att bli äldre och lugnare och klokare. Känns som att jag är på väg in i min prime.

 

Och det här med prime är så intressant. För jag har nog aldrig varit bättre på mitt jobb än jag är just nu, och jag har nog aldrig varit en så bra lagspelare som jag är just nu, och jag har nog aldrig varit så bra lyssnare, eller problemlösare. Dessutom bubblar jag nästan över av kreativitet.

Men så kände jag verkligen inte alls tidigare under sommaren.

Då kände jag frustration, ångest och faktiskt sorg över att jag inte kunde planera något vad gällde jobb och framtid. Jag försökte ha en positiv approach till det, försökte bestämma mig för att jag skulle vara ledig och och njuta av sommarlovet – inte grubbla och oroa mig för framtiden. Men det gick inte så bra. Men vet ni – när man får lov att vara i det där ledsna och det där som oroar en – inte fly från det, ja men då är det som att det löses upp av sig själv.

Can you be with it? Can you sit with it?

Att få bryta ihop och verkligen gråta sig igenom det, och vara i de där känslorna istället för att ducka från dem under ett par dagar var så otroligt “renande” för mig. Sen var jag “klar” och sen luckrades oron upp. Jag hittade tillbaka till min självkänsla som sa till mig “det löser sig – det gör det alltid”. Och så klart gör det det. Det löser sig. Och nej, det kanske inte alls blir som man hade förväntat sig, men det blir nåt, och det skulle kunna bli det bästa som man någonsin gjort.

Nu kan man ju tycka att jag borde – vid denna fina ålder av 48 – komma ihåg detta, att jag inte behöver oroa mig. Men ibland är jag bara trög. Och omogen! Men lite lugnare.

 

Vad jag önskar mig? Jag vill ge mig själv mer tid för träning. Hårdare träning. Mer svett. Mer träningsvärk. Det är jag värd. Och det är en grym investering för framtiden.

 

Hoppas ni alla får en fantastisk höst!

 

Att jobba med personlig utveckling – via kroppen!