Den här bilden togs på mig på tidig vår 2018, ganska precis 2 år sen, när jag firade utgivningen av min bok “Hello Glow – vägen till strålande hud”. Bilden är inte manipulerad eller photoshoppad – det som är fejk är mitt leende.

Jag var vid denna tidpunkt inte så glad som jag ser ut på bilden. Jag var tom. Kände liksom inget inom mig. Jag blev snarare stressad över att jag inte var så glad som jag hade räknat med att vara. När man får äran att ge ut sin andra bok, denna gång på anrika Norstedts förlag, fixa med en supernice release-frukost på då nyöppnade Downtown Camper, intervjuas i olika tidningar, lyckönskas av alla runt omkring en, signera böcker och liksom “bada” i sin egen kreativa skapelse… och titta på sin fantastiskt fina bok som man skapat  – då borde det sjunga i hjärtat och bubbla i magen av lycka.

Men det gjorde det inte. Jag var tom. Kände inget alls.

Jag började inse efter denna releasefrukost, att något var fel.

Jag skämdes för mina “icke-känslor”. Jag skämdes för att jag inte var stolt eller lycklig och jag funderade på om jag var på väg att bli utbränd. Mitt tempo är oerhört högt och har varit i många år. Jag jonglerar ofta flera saker; driver bolag, är digital konsult, skriver bok, föreläser… Att jag var på väg att slicka väggen skulle ju på inget sätt vara förvånande. Jag läste på lite om det, vilka är egentligen symptomen för utbrändhet, passar de in på mig?

Nej, troligen inte. Men något var ju ändå helt fel? Så det stämmer kanske ändå?

Jag började få mer och mer panik över min avsaknad av positiva känslor inombords. Jag gick in i en slags “flykt” från allt och började planera för en framtid där vi flyttade till Göteborg. Om vi bara flyttar från hetsen i Stockholm kommer allt bli bättre.

Av en händelse började jag prata med Filippa Tjärnlund, en hälsoprofil som jag arbetat med när jag var chefredaktör på Metro Mode. Filippa var en del av den hälsosatsning jag drog igång där för några år sen. I dag är hon samtalscoach och hon kände av mina vibbar och bjöd in mig på ett samtal.

Att sitta och berätta för någon annan om mina känslor var oerhört befriande. Jag kände mig som om jag var uppe i ett virrvarr av tankar, känslor av skuld, skam och rädsla och samtidigt var jag så oerhört trött. Trött på allt. På mig själv. På min egen röst. På mina känslor. Jag kunde inte sortera i något.

Filippa hjälpte mig att börja sortera. Och ganska snart stod det klart att jag inte var utbränd. Vilket var en stor lättnad. Det stod istället klart att jag hade tappat bort mig själv. Jag hade ägnat de senaste kanske 20 åren att jaga efter något, eller kanske flera saker, som jag trodde skulle ge mig glädje; bra jobb, många följare på instagram, få ge ut ytterligare en bok, bekräftelse utifrån… Något som jag ju blivit van vid. Och som jag å ena sidan jagat, men som jag å andra sidan inte känt mig 100 % tillfreds med. Som en slags dubbelhet. Både gillat det men inte alls velat bli en del av det “på riktigt”.

Yttre uppskattning. Bekräftelse av andra. Rädsla över att göra “fel”. Så som många av oss duktiga flickor har blivit formade. Men i den där jakten så tappade jag bort min autentiska röst. Mitt riktiga jag. Och sorgligt nog har jag inte haft kontakt med henne på många, många år. Jag har levt uppe i mitt huvud, där prestation och resultat har trumfat allt annat.

Jag har varit fast i “doing” och inte varit inne i  “being”.

Min kropp, och mitt innersta orkade inte jaga mer. Jag stängde av glada känslor och jag kastades in i en livskris.

2018 blev mitt värsta år någonsin.

Efter min egen personlighetskris under våren följde en “yrkeskris” under hösten. Jag kände ingen glädje i att arbeta med bolaget som jag byggt upp tillsammans med mina vänner, Naturligt Snygg. Det var oerhört tungt att erkänna det, inte bara för mig själv, men även för dem. Jag kände det som att jag gjorde slut med dem, fastän jag fortfarande ville vara ihop, om ni förstår? Jag är glad att jag valde att sluta arbeta operativt i bolaget, det har nämligen gjort att fick tillbaka inspiration till bloggen, som ju ändå är det viktigaste bidraget för mig. Och att vara strategisk delägare i bolaget är mycket roligare i dag. Då kom många tankar som “Vad vill jag göra egentligen?” och som jag inte hittade svar på. Men jag oroar mig inte så mycket för det, jag konsultar vidare och det som dyker upp, det dyker upp.

Jag tog också tag i mina personliga relationer till de omkring mig. Mina närmaste och mina vänner. Jag hade ju även tappat bort dem på vägen. Och det var så lättande och underbart att hitta tillbaka till riktiga relationer. Jag kunde vara mig själv med mina nära.

Så trots att 2018 blev det värsta året, så blev det samtidigt det bästa året.

Om inte jag hade suttit där på det där bokrelease-eventet och känt att tårarna snart skulle komma – om jag inte hade uppmärksammat och blivit medveten om att jag kände mig som ett tomt och ytligt skal som gick omkring där med boken i handen – då hade jag inte tagit tag i mitt liv.

Sedan dess har jag fortsatt mitt arbete med mig själv. Precis som jag tränar fysiskt för att hålla mig i form, tränar jag mig själv också mentalt och själsligt för att hålla mig i form. Mediterar. Yogar. Arbetar på att vara närvarande. Tar hand om mina nära relationer, är mer närvarande i dem och mycket mer på riktigt i dem.

Den resan unnar jag alla som känner något som liknar det jag upplevde för 2 år sen. Känslan av att vara nästan ihålig, utan kontakt med sig själv, utan att våga vända blicken inåt, en känsla av att inget gör mig glad, en känsla av att vara fejk och inte på riktigt. Att man bara uthärdar eller genomlider livet – man lever det inte fullt ut.

Krisen ledde mig också till yogalärarutbildningen Authentic Flow på studion Pranama – den fick mig att börja skala av, börja närma mig själv via kroppen. Så fantastiskt! Rekommenderar den verkligen. Läs mer om den här. Den ledde mig också till mer self exploration, ytterligare en yogalärarutbildning med fokus på Emodimenthär kan du läsa mer om den – och att landa i nuet – inte fundera så mycket på nästa steg hela tiden. Jag har fått en ny ro, en ny bas, och en ny trygghet i mig själv.

Det är jag som är mitt ankare. Ett jobb, en relation, en bok kan inte vara mitt ankare.

Tänk hur länge jag har låtit rädslor och hitte-på-tankar styra mitt liv, och jag är så, så tacksam över möjligheten att jobba med mig själv, att återupptäcka mig själv och ge mig själv en chans att landa på riktigt. Alla i min närhet mår ju dessutom bättre när jag är i balans. Och saker och ting börjar klarna, när man suddar ut mycket av det externa bruset så kommer liksom svaren inifrån. Jag behöver inte grubbla lika mycket, jag kan istället lägga tiden på att vara här just nu.

Om detta inlägg kan hjälpa någon av er som läser så blir jag oerhört glad. Jag ser nämligen runt omkring mig att fler av oss inte mår bra. Att många av oss har tappat bort oss själva. Att många jagar efter något utanför dem, något som troligen finns där inom oss. Det är jobbigt att vända blicken inåt och börja närma sig sitt innersta – men det är så värt det. ♥ Du är värd det.

 

Här skriver jag mer om kopplingen till kroppen som har varit livsviktig för mig och mitt möte med energimedicin som var fantastiskt: 

Att jobba med personlig utveckling – via kroppen!