Meny

Livsstil

Den här bilden är fejk

Den här bilden togs på mig på tidig vår 2018, ganska precis 2 år sen, när jag firade utgivningen av min bok “Hello Glow – vägen till strålande hud”. Bilden är inte manipulerad eller photoshoppad – det som är fejk är mitt leende.

Jag var vid denna tidpunkt inte så glad som jag ser ut på bilden. Jag var tom. Kände liksom inget inom mig. Jag blev snarare stressad över att jag inte var så glad som jag hade räknat med att vara. När man får äran att ge ut sin andra bok, denna gång på anrika Norstedts förlag, fixa med en supernice release-frukost på då nyöppnade Downtown Camper, intervjuas i olika tidningar, lyckönskas av alla runt omkring en, signera böcker och liksom “bada” i sin egen kreativa skapelse… och titta på sin fantastiskt fina bok som man skapat  – då borde det sjunga i hjärtat och bubbla i magen av lycka.

Men det gjorde det inte. Jag var tom. Kände inget alls.

Jag började inse efter denna releasefrukost, att något var fel.

Jag skämdes för mina “icke-känslor”. Jag skämdes för att jag inte var stolt eller lycklig och jag funderade på om jag var på väg att bli utbränd. Mitt tempo är oerhört högt och har varit i många år. Jag jonglerar ofta flera saker; driver bolag, är digital konsult, skriver bok, föreläser… Att jag var på väg att slicka väggen skulle ju på inget sätt vara förvånande. Jag läste på lite om det, vilka är egentligen symptomen för utbrändhet, passar de in på mig?

Nej, troligen inte. Men något var ju ändå helt fel? Så det stämmer kanske ändå?

Jag började få mer och mer panik över min avsaknad av positiva känslor inombords. Jag gick in i en slags “flykt” från allt och började planera för en framtid där vi flyttade till Göteborg. Om vi bara flyttar från hetsen i Stockholm kommer allt bli bättre.

Av en händelse började jag prata med Filippa Tjärnlund, en hälsoprofil som jag arbetat med när jag var chefredaktör på Metro Mode. Filippa var en del av den hälsosatsning jag drog igång där för några år sen. I dag är hon samtalscoach och hon kände av mina vibbar och bjöd in mig på ett samtal.

Att sitta och berätta för någon annan om mina känslor var oerhört befriande. Jag kände mig som om jag var uppe i ett virrvarr av tankar, känslor av skuld, skam och rädsla och samtidigt var jag så oerhört trött. Trött på allt. På mig själv. På min egen röst. På mina känslor. Jag kunde inte sortera i något.

Filippa hjälpte mig att börja sortera. Och ganska snart stod det klart att jag inte var utbränd. Vilket var en stor lättnad. Det stod istället klart att jag hade tappat bort mig själv. Jag hade ägnat de senaste kanske 20 åren att jaga efter något, eller kanske flera saker, som jag trodde skulle ge mig glädje; bra jobb, många följare på instagram, få ge ut ytterligare en bok, bekräftelse utifrån… Något som jag ju blivit van vid. Och som jag å ena sidan jagat, men som jag å andra sidan inte känt mig 100 % tillfreds med. Som en slags dubbelhet. Både gillat det men inte alls velat bli en del av det “på riktigt”.

Yttre uppskattning. Bekräftelse av andra. Rädsla över att göra “fel”. Så som många av oss duktiga flickor har blivit formade. Men i den där jakten så tappade jag bort min autentiska röst. Mitt riktiga jag. Och sorgligt nog har jag inte haft kontakt med henne på många, många år. Jag har levt uppe i mitt huvud, där prestation och resultat har trumfat allt annat.

Jag har varit fast i “doing” och inte varit inne i  “being”.

Min kropp, och mitt innersta orkade inte jaga mer. Jag stängde av glada känslor och jag kastades in i en livskris.

2018 blev mitt värsta år någonsin.

Efter min egen personlighetskris under våren följde en “yrkeskris” under hösten. Jag kände ingen glädje i att arbeta med bolaget som jag byggt upp tillsammans med mina vänner, Naturligt Snygg. Det var oerhört tungt att erkänna det, inte bara för mig själv, men även för dem. Jag kände det som att jag gjorde slut med dem, fastän jag fortfarande ville vara ihop, om ni förstår? Jag är glad att jag valde att sluta arbeta operativt i bolaget, det har nämligen gjort att fick tillbaka inspiration till bloggen, som ju ändå är det viktigaste bidraget för mig. Och att vara strategisk delägare i bolaget är mycket roligare i dag. Då kom många tankar som “Vad vill jag göra egentligen?” och som jag inte hittade svar på. Men jag oroar mig inte så mycket för det, jag konsultar vidare och det som dyker upp, det dyker upp.

Jag tog också tag i mina personliga relationer till de omkring mig. Mina närmaste och mina vänner. Jag hade ju även tappat bort dem på vägen. Och det var så lättande och underbart att hitta tillbaka till riktiga relationer. Jag kunde vara mig själv med mina nära.

Så trots att 2018 blev det värsta året, så blev det samtidigt det bästa året.

Om inte jag hade suttit där på det där bokrelease-eventet och känt att tårarna snart skulle komma – om jag inte hade uppmärksammat och blivit medveten om att jag kände mig som ett tomt och ytligt skal som gick omkring där med boken i handen – då hade jag inte tagit tag i mitt liv.

Sedan dess har jag fortsatt mitt arbete med mig själv. Precis som jag tränar fysiskt för att hålla mig i form, tränar jag mig själv också mentalt och själsligt för att hålla mig i form. Mediterar. Yogar. Arbetar på att vara närvarande. Tar hand om mina nära relationer, är mer närvarande i dem och mycket mer på riktigt i dem.

Den resan unnar jag alla som känner något som liknar det jag upplevde för 2 år sen. Känslan av att vara nästan ihålig, utan kontakt med sig själv, utan att våga vända blicken inåt, en känsla av att inget gör mig glad, en känsla av att vara fejk och inte på riktigt. Att man bara uthärdar eller genomlider livet – man lever det inte fullt ut.

Krisen ledde mig också till yogalärarutbildningen Authentic Flow på studion Pranama – den fick mig att börja skala av, börja närma mig själv via kroppen. Så fantastiskt! Rekommenderar den verkligen. Läs mer om den här. Den ledde mig också till mer self exploration, ytterligare en yogalärarutbildning med fokus på Emodimenthär kan du läsa mer om den – och att landa i nuet – inte fundera så mycket på nästa steg hela tiden. Jag har fått en ny ro, en ny bas, och en ny trygghet i mig själv.

Det är jag som är mitt ankare. Ett jobb, en relation, en bok kan inte vara mitt ankare.

Tänk hur länge jag har låtit rädslor och hitte-på-tankar styra mitt liv, och jag är så, så tacksam över möjligheten att jobba med mig själv, att återupptäcka mig själv och ge mig själv en chans att landa på riktigt. Alla i min närhet mår ju dessutom bättre när jag är i balans. Och saker och ting börjar klarna, när man suddar ut mycket av det externa bruset så kommer liksom svaren inifrån. Jag behöver inte grubbla lika mycket, jag kan istället lägga tiden på att vara här just nu.

Om detta inlägg kan hjälpa någon av er som läser så blir jag oerhört glad. Jag ser nämligen runt omkring mig att fler av oss inte mår bra. Att många av oss har tappat bort oss själva. Att många jagar efter något utanför dem, något som troligen finns där inom oss. Det är jobbigt att vända blicken inåt och börja närma sig sitt innersta – men det är så värt det. ♥ Du är värd det.

 

Här skriver jag mer om kopplingen till kroppen som har varit livsviktig för mig och mitt möte med energimedicin som var fantastiskt: 

Att jobba med personlig utveckling – via kroppen!

Livsstil

När man inte vet hur livet blir

Oj, oj. Alltså. “I dessa tider”. Hur många gånger har man inte läst eller hört det uttrycket de senaste veckorna? Coronatider. Det är väl så vi kommer att kalla det när vi tittar tillbaka på det om något år.

Flödet av nyheter, information, fake news – vet ni att det finns folk som tror att Covid-19 är en bluff som är skapad av medierna/Kina/Ryssland – valfritt land/person? Jag blir så matt. Och det är inte så konstigt att man blir det.

Min yogalärare Lina sa det så bra häromdagen (jag tar onlineklasser via zoom med Pranama – funkar jättebra!) – att det känns så himla blandat. Både ock. Först är man glad och känner sig positiv och stark, solen skiner och man hör fåglarna kvittra, och sen kan man plötsligt känna sig orolig, nedstämd och negativ. Jag känner igen mig så i det – att det känns både ock.

Förra veckan blev jag av med mitt konsultuppdrag (jag konsultar inom digital kommunikation) och det var väntat, men det kändes ändå så otroligt svart och tungt. Just för att det är en så konstig tid. Man är ju inte ensam om att bli av med jobbet, och när man inser att man kanske inte kommer att landa ett nytt roligt konsultuppdrag de kommande dagarna så kände jag mig plötsligt väldigt liten i den här osäkra konstiga världen.

Inget är som det förut har varit. Inget är som detta.

Men så gick det några dagar, jag var ute och skogsbadade – gick en promenad i en urskog – och sen kallbadade jag i Sicklasjön och sen tog jag en yogaklass i Embodied Yin och så kändes allt mycket bättre.

Det svåra är ju att man inte vet hur det kommer att bli. Man kan inte planera. Man kan inte gissa sig ens till vad som händer där framme. Hur blir det i sommar? Vet ej. När kan vi åka och hälsa på släkten? Vet ej. Hur blir det på min dotters skolavslutning? Vet ej. Hur blir det med min nästa yogaklass som jag ska hålla senare i april? Vet ej. Hur blir det i höst? Ingen vet. Och det kan vara svårt att ta till sig.

Men så när allt känns som mest hopplöst så har jag landat i en så stark övertygelse om att allt kommer att bli bra. Jag kan ändå inte göra något åt det just nu – så därför måste jag sluta grubbla. Jag kan bara se till att jag har det bra just nu. Precis nu.

Och jag är så otroligt tacksam för det jag har; tak över huvudet, en dotter som är frisk, en man som har ett roligt jobb och som jag har ett grymt teamwork med, vänner som hör av sig, en skog och en sjö inom 5 minuters promenad från mitt hem, massa härlig yoga online, tid att meditera, tid att ta vara på mina krukväxter, tid att skriva… Tid att verkligen vila i mig själv, tid att vara med mig själv.

Jag vill verkligen kunna titta tillbaka på den här tiden och känna att jag tog tillvara på den. Att jag njöt av att tempot skruvades ned, att jag tog mig tid till allt det som jag ville. Det som jag annars väljer bort. Jag vill inte titta tillbaka på den här tiden och bara minnas oro, rädsla och att allt var svart. Att jag satt och oroade mig, eller inte gjorde något härligt för mig själv. För allt är inte svart. Det kanske är utmanande, men då kan man räkna med utveckling!

Som person är jag kreativ och när saker ställs på ända drar min lösningsorienterade hjärna igång, så nu bubblar det av idéer. Återstår att se vilka av dem jag går vidare med och vilka som bara kan få komma, andas igenom och sen släppas.

Men att denna helt annorlunda tiden i livet kommer att ge oss något nytt är jag helt övertygad om. ♥

Så här tar du ett skogsbad.

Vinterbad för nybörjare!

Livsstil

Är det du säger till dig själv verkligen sant?

Jag är så glad över att jag har hittat till meditationen som verkligen har hjälpt mig att få tyst på bruset i mitt huvud, som har fått mig att sluta grubbla och oroa mig lika mycket för allt och som har gett mig en ny blick på livet.

En av de positiva effekterna på mig är att jag har slutat att säga dåliga saker om mig själv, till mig själv. Ni vet tankarna som kan dyka upp “Nej, det där klarar du aldrig”. Eller “Jag är inte tillräckligt bra.” “Jag är inte tillräckligt snygg.” “Jag är alldeles för svag.” “Jag har inte vad som krävs.” “Alla kommer att kolla på mina skavanker.” “Jag är fejk.”

Jag vet inte om ni kan känna igen er i detta? Möjligtvis vanligare bland kvinnor än bland män, och anledningen till varför vi pratar ner oss själva är olika och kommer från olika upplevelser. Men något inom oss är väldigt högljutt, och väldigt noga med att vi aldrig ska glömma bort att “Du kommer inte att lyckas – det är ingen idé.”

Dessa negativa saker som vi säger i tysthet till oss själva – är de verkligen sanna? 

Jag har kommit på att de inte nödvändigtvis är det. Jag har kommit på att det är bättre att säga bra saker till mig själv. Att jag genom meditation och rörelse (promenader, yoga, löpning och allt annat) kan få tyst på de där taskiga sakerna och istället lyssna på mer positiva saker om mig själv.

Och DET, mina vänner är “life changing” – det har förändrat mitt liv till det bättre. Jag är inte lika stressad, orolig, bitsk och negativ längre. Jag är mycket mer lugn, mjuk, “harmonisk” och snäll – inte bara mot mig själv utan även mot alla i min närhet. Jag är mycket mer här och nu – närvarande.

Allt som vi säger till andra om oss själva. Är det verkligen sant? 

Jag har i alla år sagt saker som:

“Jag har dåligt tålamod”. “Jag är ganska effektiv och vill gärna göra saker snabbt.”

Men vet ni – det har förändrats. Jag har faktiskt riktigt bra tålamod. Jag behöver inte alls göra allt snabbt. Jag kan göra saker effektivt, men jag är också omsorgsfull och grundlig. Varför? Jag är mer närvarande.

Fler saker som jag har sagt om mig själv:

“Jag vill inte ha tråkigt, jag är lustdriven och om jag tröttnar så stannar jag inte. Finns det något roligare därute?” 

Och det där är inte heller sant längre. Jag har varit konsult på mitt gamla jobb Spoon nu i snart ett år och det känns som att jag har varit där en kvart. Jag har inte ens haft tid att lyfta blicken för att se mig om efter fler konsultuppdrag. Varför? Jag är mer närvarande.

En annan vanlig sak jag har sagt:

“Jag gillar inte att förvalta, jag föredrar att skapa nya strategier och förändra.”

Jag skulle gärna utmana detta, för jag har ju faktiskt förvaltat Naturligt Snygg i över 10 år. Jag tror att det inte heller är sant längre, även om jag älskar förändringsarbete så gillar jag också att pyssla med det som varit samma ett längre tag. Återigen handlar det om min närvaro.

“Jag är så himla stressad – jag har sjukt mycket på jobbet just nu.”

Ja, det kan ju hända att det är mycket, men om man hela tiden säger det då ger man ju inte hjärnan eller kroppen någon chans att inte vara stressad – man liksom påminner sig själv hela tiden att vara stressad. Jag har verkligen lessnat på att säga detta, och vet ni – jag känner mig mycket mindre stressad. Dessutom har jag slutat lyssna på andra som säger detta till mig.

“Jag är så trög – jag fattar inte det här med excel.”

Om du hela tiden hamrar in det – kommer det att bli lättare? Kommer det att öka lusten att prova sig fram? Numera hanterar jag excel hjälpligt och ser hur det hjälper mig oerhört!

“Jag äter inte rödlök.” 

Jag testade det för 20 år sen och det var sjukt äckligt och jag fick ont i magen. Men ska man verkligen aldrig mer testa? Ska man minimera sina upplevelser i livet på grund av en händelse förr länge sen? Numera älskar jag inlagd rödlök och karamelliserad rödlök!

Ett annat exempel:

“Jag gillar inte fri dans eller fri rörelse – herregud, ta mig härifrån!”

Om det på yogamattan bjöds in till att röra sig fritt till musik – i ett rum med 15 andra som man inte känner – då skulle jag ha känt mig så otroligt obekväm och out of place för ett par år sen. Men vet ni?! Just nu är det en viktig del i den utbildningen jag går och jag kan släppa loss helt fritt! Varför har det blivit så? För att jag har släppt att leva i mitt huvud och jag lever numera i hela min kropp – och den vill tydligen röra på sig! 

Och på riktigt – jag älskar ju att testa nya saker! Och det trodde jag inte heller var sant. Men det är det.

Wow. Livet alltså. Vilken förbättring på alla sätt och vis.

 

Att leva mer i nuet – äntligen har jag fattat grejen!