Meny

Livsstil

Ett år äldre och mycket lugnare

I dag fyller jag 48 år. Kan ju fortfarande inte fatta det, jag tycker ju fortfarande att jag är världens barnsligaste och mest omogna människa som tycker att vuxengrejer är asjobbiga, haha. Men. Så inser man att man faktiskt har riktigt bra koll på saker. Och så inser man hur otroligt skönt det är att bli äldre!

Så här skrev jag på min instagram nyligen:

 

CHILLA. Det bästa med att åldras är ju ändå att man kan ta det lugnare. Att man inte hetsar upp sig så himla mycket längre över saker. Jag älskar att jag numera kan ta kaos, kritik, problem och bekymmer med så mycket mer lugn. Drama är något jag är sååå klar med. Och det ger ju så mycket bättre livskvalitet! Jag älskar att bli äldre och lugnare och klokare. Känns som att jag är på väg in i min prime.

 

Och det här med prime är så intressant. För jag har nog aldrig varit bättre på mitt jobb än jag är just nu, och jag har nog aldrig varit en så bra lagspelare som jag är just nu, och jag har nog aldrig varit så bra lyssnare, eller problemlösare. Dessutom bubblar jag nästan över av kreativitet.

Men så kände jag verkligen inte alls tidigare under sommaren.

Då kände jag frustration, ångest och faktiskt sorg över att jag inte kunde planera något vad gällde jobb och framtid. Jag försökte ha en positiv approach till det, försökte bestämma mig för att jag skulle vara ledig och och njuta av sommarlovet – inte grubbla och oroa mig för framtiden. Men det gick inte så bra. Men vet ni – när man får lov att vara i det där ledsna och det där som oroar en – inte fly från det, ja men då är det som att det löses upp av sig själv.

Can you be with it? Can you sit with it?

Att få bryta ihop och verkligen gråta sig igenom det, och vara i de där känslorna istället för att ducka från dem under ett par dagar var så otroligt “renande” för mig. Sen var jag “klar” och sen luckrades oron upp. Jag hittade tillbaka till min självkänsla som sa till mig “det löser sig – det gör det alltid”. Och så klart gör det det. Det löser sig. Och nej, det kanske inte alls blir som man hade förväntat sig, men det blir nåt, och det skulle kunna bli det bästa som man någonsin gjort.

Nu kan man ju tycka att jag borde – vid denna fina ålder av 48 – komma ihåg detta, att jag inte behöver oroa mig. Men ibland är jag bara trög. Och omogen! Men lite lugnare.

 

Vad jag önskar mig? Jag vill ge mig själv mer tid för träning. Hårdare träning. Mer svett. Mer träningsvärk. Det är jag värd. Och det är en grym investering för framtiden.

 

Hoppas ni alla får en fantastisk höst!

 

Att jobba med personlig utveckling – via kroppen!

Livsstil

Ni kände visst igen er i min tomhet

Wow – vilken respons jag fick på mitt inlägg om hur jag hamnade i en livskris för 2 år sen. Och hur jag tog mig ur den. Det var väldigt många som skrev på min privata Facebook att de kände igen sig själva, tror aldrig jag har fått så många kommentarer. Några hörde av sig direkt och sa att de hade gråtit, och känt sig oerhört träffade. När man är mitt inne i en kris tror man ju att man är helt ensam, att ingen annan känner samma sak, att ingen annan kan förstå hur man känner sig.

Men jag gissar att vi är ganska lika allihopa. Att vi alla mår dåligt i livet ibland. Att många av oss bär på samma rädslor och samma känslor av skuld och skam. Åtminstone vi som är fostrade i samma anda, och som har jagat efter något utanför oss själva. Orsaken till flykten är individuell, men beteendet är nog samma för många av oss.

Jag hoppas att ni som känner igen er vågar ta hjälp. Livet blir så mycket bättre när man får hjälp att sortera bort det som går att göra något åt, och slipper bära på det. Det är också oerhört skönt att lätta på sitt hjärta. För mig har det alltid varit lätt att prata om problem, men kanske inte blotta allt. Men nu är jag “mitt i livet” och jag orkar inte bry mig om allt längre.

Jag vet bara att jag drevs till att berätta om min kris i det där inlägget – det ville ut. Och resultatet var att jag tydligen fick flera av er att börja fundera på era egna känslor som påminde om mina. Och det kan jag känna en stor tacksamhet inför. Flera bra saker kan alltid komma från ens egna prövningar och att hjälpa andra är en viktig del. Att kunna ge någon den berömda sparken i baken.

Men att SÅ många tusen skulle läsa inlägget och höra av er till mig – det var faktiskt lite förvånande. Mitt bästa råd till er är att inte slösa bort fler år av era liv med att stoppa huvudet i sanden och skjuta upp “att ta tag i det”.

 

Här är några råd från mig – saker som hjälpt mig oerhört: 

Testa samtalscoach. Att sitta och prata fritt med någon man inte känner och som vet hur man ska sortera är oerhört bra. Börja med ett samtal och sen får du se vart det leder. Kolla om ni har företagshälsovård kopplad till ert jobb och om de har tex terapeut knutna till sig. Ett första orienteringssamtal är alltid bra.

Rör på dig. Sen skulle jag rekommendera en fysisk aktivitet om du inte redan rör på dig. När kroppen får röra på sig mår man mycket bättre och du frisätter lyckobringande endorfiner i kroppen.

Prova meditation. Har du aldrig testat meditation tycker jag att du ska göra det också. Jag har fått min allra bästa hjälp från meditation och alla mår bra av att stänga av stress i huvudet och koppla på det parasympatiska nervsystemet.

Hjälp någon annan. Ett utmärkt sätt att träna sin hjärna på att sluta grubbla på sig själv är att göra något för någon annan som har det svårt. Du får även in tacksamhetskänslor på ett naturligt sätt i ditt liv på det sättet. När man kan se på sitt liv med större tacksamhet så släpper en del jobbiga tankar om den egna situationen. Är ens problem egentligen så allvarliga?

Var omsorgsfull med din mat. Bara för att du mår dåligt behöver du inte göda din kropp med dåligt bränsle i form av snabba ihåliga kolhydrater som socker, alkohol och annat som gör dig trög och slö. Ge dig själv en chans till att må bättre och ät mer näringstätt. (Detta ramlar jag ofta ned i. Men det är ljuvligt att komma upp ur det också!)

 

Så, det var allt från Dr Hannah för den här veckan! 🙂 Ha en fin helg och passa på att njuta av vårsol och en stund i naturen! (PS – glöm inte ekologiskt solskydd!)

 

Meditation behöver inte vara krångligt eller ta mycket tid

Livsstil

Den här bilden är fejk

Den här bilden togs på mig på tidig vår 2018, ganska precis 2 år sen, när jag firade utgivningen av min bok “Hello Glow – vägen till strålande hud”. Bilden är inte manipulerad eller photoshoppad – det som är fejk är mitt leende.

Jag var vid denna tidpunkt inte så glad som jag ser ut på bilden. Jag var tom. Kände liksom inget inom mig. Jag blev snarare stressad över att jag inte var så glad som jag hade räknat med att vara. När man får äran att ge ut sin andra bok, denna gång på anrika Norstedts förlag, fixa med en supernice release-frukost på då nyöppnade Downtown Camper, intervjuas i olika tidningar, lyckönskas av alla runt omkring en, signera böcker och liksom “bada” i sin egen kreativa skapelse… och titta på sin fantastiskt fina bok som man skapat  – då borde det sjunga i hjärtat och bubbla i magen av lycka.

Men det gjorde det inte. Jag var tom. Kände inget alls.

Jag började inse efter denna releasefrukost, att något var fel.

Jag skämdes för mina “icke-känslor”. Jag skämdes för att jag inte var stolt eller lycklig och jag funderade på om jag var på väg att bli utbränd. Mitt tempo är oerhört högt och har varit i många år. Jag jonglerar ofta flera saker; driver bolag, är digital konsult, skriver bok, föreläser… Att jag var på väg att slicka väggen skulle ju på inget sätt vara förvånande. Jag läste på lite om det, vilka är egentligen symptomen för utbrändhet, passar de in på mig?

Nej, troligen inte. Men något var ju ändå helt fel? Så det stämmer kanske ändå?

Jag började få mer och mer panik över min avsaknad av positiva känslor inombords. Jag gick in i en slags “flykt” från allt och började planera för en framtid där vi flyttade till Göteborg. Om vi bara flyttar från hetsen i Stockholm kommer allt bli bättre.

Av en händelse började jag prata med Filippa Tjärnlund, en hälsoprofil som jag arbetat med när jag var chefredaktör på Metro Mode. Filippa var en del av den hälsosatsning jag drog igång där för några år sen. I dag är hon samtalscoach och hon kände av mina vibbar och bjöd in mig på ett samtal.

Att sitta och berätta för någon annan om mina känslor var oerhört befriande. Jag kände mig som om jag var uppe i ett virrvarr av tankar, känslor av skuld, skam och rädsla och samtidigt var jag så oerhört trött. Trött på allt. På mig själv. På min egen röst. På mina känslor. Jag kunde inte sortera i något.

Filippa hjälpte mig att börja sortera. Och ganska snart stod det klart att jag inte var utbränd. Vilket var en stor lättnad. Det stod istället klart att jag hade tappat bort mig själv. Jag hade ägnat de senaste kanske 20 åren att jaga efter något, eller kanske flera saker, som jag trodde skulle ge mig glädje; bra jobb, många följare på instagram, få ge ut ytterligare en bok, bekräftelse utifrån… Något som jag ju blivit van vid. Och som jag å ena sidan jagat, men som jag å andra sidan inte känt mig 100 % tillfreds med. Som en slags dubbelhet. Både gillat det men inte alls velat bli en del av det “på riktigt”.

Yttre uppskattning. Bekräftelse av andra. Rädsla över att göra “fel”. Så som många av oss duktiga flickor har blivit formade. Men i den där jakten så tappade jag bort min autentiska röst. Mitt riktiga jag. Och sorgligt nog har jag inte haft kontakt med henne på många, många år. Jag har levt uppe i mitt huvud, där prestation och resultat har trumfat allt annat.

Jag har varit fast i “doing” och inte varit inne i  “being”.

Min kropp, och mitt innersta orkade inte jaga mer. Jag stängde av glada känslor och jag kastades in i en livskris.

2018 blev mitt värsta år någonsin.

Efter min egen personlighetskris under våren följde en “yrkeskris” under hösten. Jag kände ingen glädje i att arbeta med bolaget som jag byggt upp tillsammans med mina vänner, Naturligt Snygg. Det var oerhört tungt att erkänna det, inte bara för mig själv, men även för dem. Jag kände det som att jag gjorde slut med dem, fastän jag fortfarande ville vara ihop, om ni förstår? Jag är glad att jag valde att sluta arbeta operativt i bolaget, det har nämligen gjort att fick tillbaka inspiration till bloggen, som ju ändå är det viktigaste bidraget för mig. Och att vara strategisk delägare i bolaget är mycket roligare i dag. Då kom många tankar som “Vad vill jag göra egentligen?” och som jag inte hittade svar på. Men jag oroar mig inte så mycket för det, jag konsultar vidare och det som dyker upp, det dyker upp.

Jag tog också tag i mina personliga relationer till de omkring mig. Mina närmaste och mina vänner. Jag hade ju även tappat bort dem på vägen. Och det var så lättande och underbart att hitta tillbaka till riktiga relationer. Jag kunde vara mig själv med mina nära.

Så trots att 2018 blev det värsta året, så blev det samtidigt det bästa året.

Om inte jag hade suttit där på det där bokrelease-eventet och känt att tårarna snart skulle komma – om jag inte hade uppmärksammat och blivit medveten om att jag kände mig som ett tomt och ytligt skal som gick omkring där med boken i handen – då hade jag inte tagit tag i mitt liv.

Sedan dess har jag fortsatt mitt arbete med mig själv. Precis som jag tränar fysiskt för att hålla mig i form, tränar jag mig själv också mentalt och själsligt för att hålla mig i form. Mediterar. Yogar. Arbetar på att vara närvarande. Tar hand om mina nära relationer, är mer närvarande i dem och mycket mer på riktigt i dem.

Den resan unnar jag alla som känner något som liknar det jag upplevde för 2 år sen. Känslan av att vara nästan ihålig, utan kontakt med sig själv, utan att våga vända blicken inåt, en känsla av att inget gör mig glad, en känsla av att vara fejk och inte på riktigt. Att man bara uthärdar eller genomlider livet – man lever det inte fullt ut.

Krisen ledde mig också till yogalärarutbildningen Authentic Flow på studion Pranama – den fick mig att börja skala av, börja närma mig själv via kroppen. Så fantastiskt! Rekommenderar den verkligen. Läs mer om den här. Den ledde mig också till mer self exploration, ytterligare en yogalärarutbildning med fokus på Emodimenthär kan du läsa mer om den – och att landa i nuet – inte fundera så mycket på nästa steg hela tiden. Jag har fått en ny ro, en ny bas, och en ny trygghet i mig själv.

Det är jag som är mitt ankare. Ett jobb, en relation, en bok kan inte vara mitt ankare.

Tänk hur länge jag har låtit rädslor och hitte-på-tankar styra mitt liv, och jag är så, så tacksam över möjligheten att jobba med mig själv, att återupptäcka mig själv och ge mig själv en chans att landa på riktigt. Alla i min närhet mår ju dessutom bättre när jag är i balans. Och saker och ting börjar klarna, när man suddar ut mycket av det externa bruset så kommer liksom svaren inifrån. Jag behöver inte grubbla lika mycket, jag kan istället lägga tiden på att vara här just nu.

Om detta inlägg kan hjälpa någon av er som läser så blir jag oerhört glad. Jag ser nämligen runt omkring mig att fler av oss inte mår bra. Att många av oss har tappat bort oss själva. Att många jagar efter något utanför dem, något som troligen finns där inom oss. Det är jobbigt att vända blicken inåt och börja närma sig sitt innersta – men det är så värt det. ♥ Du är värd det.

 

Här skriver jag mer om kopplingen till kroppen som har varit livsviktig för mig och mitt möte med energimedicin som var fantastiskt: 

Att jobba med personlig utveckling – via kroppen!