Meny

Livsstil

Hej Alperna – nu kommer vi igen!

Jag är så himla glad att jag och min man har hittat det gemensamma intresset för vandring. Det är så himla skönt, härligt och lugnande. Och efter en heldag ute mår man bättre än någonsin.

Förra sommaren vandrade vi i Dolomiterna – älskade! – och året innan var vi i Norge, och vi har också testat att vandra i Österrike. Den här sommaren tänkte vi testa några dagar i franska Alperna, alldeles nära Chamonix.

Vår dotter – fyller 10 i höst – har dock ingen lust att följa med oss i år, redan förra året tyckte hon att det var ganska tråkigt. Medan jag och min man stod och beundrade alla berg och all vandring vi hade velat göra – det vattnades i munnen på oss! – så letade hon efter glasskioskerna…. Så dagarna i Frankrike kommer att innebära vuxenanpassad vandring utan henne.

 

Nästa sommar har vi redan börjat fundera på vandring i Sverige och gärna i Jämtland. Någon som har bra tips?

alperna

Detta är med i ryggsäcken: sportig uppvärmningsolja och avslappnande gel från franska märket EQ Love, perfekt före och efter vandringen, sololja med spf 20 från favoritmärket just nu, Biosolis och så ska ju håret ha sitt; lyxigaste och bästa saltsprejen från Reverie, Mare, som du kan spana in här. 

 

Hoppas ni har det gott var ni än är i världen – följ mig på instagram så missar du inga bilder från la France! @hannah.sjostrom 

 

Läs mer: 

• Vandra på egen hand i Bad Gastein (Österrike.)

 

English: My hubby and I are off to France this week to do some hiking in the Alps. Love, love, love hiking up high with all the spectacular scenery – just wow!

  • 0 Kommentarer
  • Lämna en kommentar
Livsstil

Jag har ett beroende…

Som ni vet äter jag inte gluten eller socker (bara ibland) och det är ingen större uppoffring för mig längre. Jag klarar att leva utan Snickers och pasta vongole. (Säkert, jag lovar!) Men så är jag ju lite av en missbruksperson och det som är min lilla drog just nu är havrelatte. Det är så ljuvligt gott!

Det är också något jag verkligen tänker mycket på; “Nu ska jag unna mig”, “Jag är verkligen värd den här”, “Åh, då kan vi gå förbi det fiket, de har en jättebra havrelatte” eller “Åh, nej. Där finns det inte havrelatte, hur ska jag klara mig?”

 

Låter det lite som någon som har ett osunt förhållande till sitt kaffe? Kanske.

Jag vet att kaffe försurar kroppen.

Jag vet att för mycket kaffe inte är bra för huden.

Jag vet att kaffe verkligen inte är bra för min mage (fd magsår, numera magkatarr vartannat år.)

Och det kostar mycket pengar. Ibland 50 kronor för en mugg. Ni vet tidningsrubrikerna: “Sluta köpa en latte om dagen så sparar du över 1000 kronor per månad.” Sinnessjukt egentligen.

kaffe

För att inte tala om alla de där engångsmuggarna. Det är ju helt och hållet katastrof miljömässigt.

Jag ska dra ned på mitt kaffeköpande, och mitt kaffedrickande. Men för mycket bryggkaffe gör att min mage kommer att balla ur, och då kanske jag struntar i kaffe helt och hållet? Realistiskt?

 

Jag lovar härmed att dra ned på havrelatte till 2 per vecka. Hur låter det? 

Hehe. Älskar hur bloggen är min offentliga bikt. Hur jag kommer att ha svårt att ta mig ur mina löften. Och jag hoppas kanske stötta en medsyster i detta missbruk?

Ha en skön sommar, var ni än är. Jag ser fram emot en skön solstol i skuggan, en kopp härligt kaffe med en skvätt mjölk (gärna havre) och så lite P1 Sommar. Hur låter det?

 

Läs mer: 

• Hur går det med min sockerdetox? 

 

English: I love coffee. Specially café latte made with oat milk. The best! 

  • 0 Kommentarer
  • Lämna en kommentar
Livsstil

Blir mensen värre med åldern?

Jag vet inte hur ni har det i era liv, men jag har ända sedan mensen började i mitt liv varit väldigt dålig på att veta när den kommer, jag har inte “känt” av att nu är det visst PMS, eller nu är det visst snart dags att köpa tamponger (detta var alltså före menskoppens tid, någon gång på 1800-talet…).

Jag har blivit nästan lika förvånad varje gång, och fått rusa och handla. Sen har mensen inte varit så himla besvärlig för mig. Ja, lite ont någon gång så där, men inte så farligt alls.

Ni som inte alls är intresserade av mina mensfunderingar kan sluta läsa här – hela inlägget handlar nämligen om det…

De senare åren har jag noterat en trend; mens som vanligt i 2 dagar, sen en dag med knappt någon mens alls och sen är den tillbaka igen  dag 4 och 5. Någon annan som har det så? Himla underligt.

Jag har också noterat att jag de sista två åren allt oftare drabbas av feber, otrolig trötthet och hängighet, lite lätt illamående, noll aptit och allmän tappad livsgnista några dagar före mens. Vad är det? Är det klimakteriet som håller på att anropa sitt intåg?

Eller handlar det om någon slags allmän svaghet att stå emot den annalkande mensveckan? Vanlig tant-PMS? Och kommer det att förbli så? Och vad kan jag i så fall göra åt det?

Jag äter ju dagligen nattljusolja med GLA som är toppen för huden men också för hormonerna. Äter jag för mycket? Borde jag tillföra något annat?

Sen händer följande:

2 -3 dagar före mens sätter sockersuget sina klor i mig. Jag kapitulerar och går och köper 85 % choklad som jag med lätthet trycker i mig. Och jag har gärna denna choklad med mig under hela mensperioden.

1 dag före mens: det dyker upp minst 1 finne längs med käklinjen eller runt munnen eller hakan. Alltså en riktigt stor inflammerad finne som man hade i tonåren. Den försvinner dock ganska snart.

Dessutom:

Jag blir otroligt blödig och gråter för allt som dyker upp på Facebook, eller kanal 9 eller var som helst. Nyligen satt vi på Bromma flygplats och väntade på att vår dotter skulle landa efter en vecka borta på sportlov. Där satt jag på en bänk och tittade på flera andra familjer som återförenades efter en vecka ifrån varandra. En pappa som fick träffa sina 3 döttrar och som blev så glad, en mamma som hämtade sin två större killar som också fick spontana kramar (de glömde bort att vara coola)… Där satt jag med tårarna rinnande på kinderna och visste att jag snart skulle få min fantastiska tjej i famnen. Real life alltså.

Det betyder att jag under denna tid aldrig fattar några livsavgörande beslut. Kan jag helt enkelt inte eftersom jag inte är mig själv. Jag tappar liksom all gnista, har inget självförtroende och det blir lite domedagsstämning över mig.

 

TUR ATT MAN INTE HAR MENS HELA TIDEN, tänker jag då när jag ligger där under täcket och struntar i yoga och socialt liv och istället grubblar över vad som kommer att hända i livet och är typ rädd för allt.

Och sen har vi detta med huvudvärken från helvetet, en del magont och ont i livmodern. Det fysiska som jag också tycker blir mycket värre.

Ska man vara krass är ju mensen egentligen inga större bekymmer, det finns ju de som har det betydligt värre. Men nu när jag kan koppla allt det jobbiga till mensen och det återkommer om inte varje, så i vart fall varannan mensperiod så måste det ju ha något med hormoner att göra? Jag skulle också vilja veta om jag ska ha det så här resten av livet? Eller, ja, tills mensen försvinner?

Jag kan säkert googla mig fram till detta, men jag är ganska säker på att någon klok själ bland mina läsare kan ge mig lite vägledning nu.

 

Hur gör jag min mensperiod lite bättre? Med mindre trötthet, feber och huvudvärk? Mvh Please help sister in need. 

 

English: My monthly periods are not exactly just dancing them selves in and out of my life nowadays. Does it have to do with coming of age? 

  • 0 Kommentarer
  • Lämna en kommentar