Jag vet inte hur ni har det i era liv, men jag har ända sedan mensen började i mitt liv varit väldigt dålig på att veta när den kommer, jag har inte “känt” av att nu är det visst PMS, eller nu är det visst snart dags att köpa tamponger (detta var alltså före menskoppens tid, någon gång på 1800-talet…).

Jag har blivit nästan lika förvånad varje gång, och fått rusa och handla. Sen har mensen inte varit så himla besvärlig för mig. Ja, lite ont någon gång så där, men inte så farligt alls.

Ni som inte alls är intresserade av mina mensfunderingar kan sluta läsa här – hela inlägget handlar nämligen om det…

De senare åren har jag noterat en trend; mens som vanligt i 2 dagar, sen en dag med knappt någon mens alls och sen är den tillbaka igen  dag 4 och 5. Någon annan som har det så? Himla underligt.

Jag har också noterat att jag de sista två åren allt oftare drabbas av feber, otrolig trötthet och hängighet, lite lätt illamående, noll aptit och allmän tappad livsgnista några dagar före mens. Vad är det? Är det klimakteriet som håller på att anropa sitt intåg?

Eller handlar det om någon slags allmän svaghet att stå emot den annalkande mensveckan? Vanlig tant-PMS? Och kommer det att förbli så? Och vad kan jag i så fall göra åt det?

Jag äter ju dagligen nattljusolja med GLA som är toppen för huden men också för hormonerna. Äter jag för mycket? Borde jag tillföra något annat?

Sen händer följande:

2 -3 dagar före mens sätter sockersuget sina klor i mig. Jag kapitulerar och går och köper 85 % choklad som jag med lätthet trycker i mig. Och jag har gärna denna choklad med mig under hela mensperioden.

1 dag före mens: det dyker upp minst 1 finne längs med käklinjen eller runt munnen eller hakan. Alltså en riktigt stor inflammerad finne som man hade i tonåren. Den försvinner dock ganska snart.

Dessutom:

Jag blir otroligt blödig och gråter för allt som dyker upp på Facebook, eller kanal 9 eller var som helst. Nyligen satt vi på Bromma flygplats och väntade på att vår dotter skulle landa efter en vecka borta på sportlov. Där satt jag på en bänk och tittade på flera andra familjer som återförenades efter en vecka ifrån varandra. En pappa som fick träffa sina 3 döttrar och som blev så glad, en mamma som hämtade sin två större killar som också fick spontana kramar (de glömde bort att vara coola)… Där satt jag med tårarna rinnande på kinderna och visste att jag snart skulle få min fantastiska tjej i famnen. Real life alltså.

Det betyder att jag under denna tid aldrig fattar några livsavgörande beslut. Kan jag helt enkelt inte eftersom jag inte är mig själv. Jag tappar liksom all gnista, har inget självförtroende och det blir lite domedagsstämning över mig.

 

TUR ATT MAN INTE HAR MENS HELA TIDEN, tänker jag då när jag ligger där under täcket och struntar i yoga och socialt liv och istället grubblar över vad som kommer att hända i livet och är typ rädd för allt.

Och sen har vi detta med huvudvärken från helvetet, en del magont och ont i livmodern. Det fysiska som jag också tycker blir mycket värre.

Ska man vara krass är ju mensen egentligen inga större bekymmer, det finns ju de som har det betydligt värre. Men nu när jag kan koppla allt det jobbiga till mensen och det återkommer om inte varje, så i vart fall varannan mensperiod så måste det ju ha något med hormoner att göra? Jag skulle också vilja veta om jag ska ha det så här resten av livet? Eller, ja, tills mensen försvinner?

Jag kan säkert googla mig fram till detta, men jag är ganska säker på att någon klok själ bland mina läsare kan ge mig lite vägledning nu.

 

Hur gör jag min mensperiod lite bättre? Med mindre trötthet, feber och huvudvärk? Mvh Please help sister in need. 

 

English: My monthly periods are not exactly just dancing them selves in and out of my life nowadays. Does it have to do with coming of age?