Trodde kanske inte att jag skulle skriva meningen ovan, eller ens tänka på det sättet. Men i takt med att min dotter börjar bli större så är det något jag har börjat säga till henne allt oftare. Och helt plötsligt insåg jag att det är något som jag själv har börjat anamma som en sanning. Alltså, ni vet när det inte är bara en klyscha man lärt sig att upprepa – utan när man verkligen har börjat leva efter det. När det liksom har landat i en på riktigt.

Det får ta sin tid. Det kommer när det kommer. Jag måste inte veta just nu hur det kommer att bli sen. 

För mig som alltid varit snabb, effektiv och rationell så är detta en stor förändring i livet. Och den största vinsten stavas LUGN. Inte bara i sinnena, utan kanske främst i mitt huvud. Borta är tankar om “sen händer det, och sen det” eller “hur blir det sen?” och borta är mycket oro och grubblerier om “när det blir så” eller “tänk om det inte blir så”.

Jag har helt enkelt kunnat landa i att det får ta sin tid. Vad det än gäller. Jag behöver inte veta allt direkt, jag behöver inte jaga fram plan B och hålla plan C och plan D varma. Att sluta jaga efter lösningar hela tiden innebär också att jag har släppt saker i tankarna = mer frihet och mindre rädsla i livet.

Det är en sån befrielse att slippa oron, och helt ärligt så har jag nog inte fattat vad mycket av mitt liv som jag har slösat på att fundera på saker som ska kanske hända.

Jag tror att covid-19 har varit en starkt bidragande orsak till att detta skifte har skett i mig. På sätt och vis blev jag ju tvingad att släppa dessa tankar för det var ju (och är till viss del fortfarande) helt omöjligt att kunna planera något. Omöjligt att kunna “veta” något. Och det är väl något vi alla lärt oss – vi vet inte. Vi kan inte göra några planer. Vi behöver därför inte fundera så mycket utan bara låta saker få ta sin tid. Att landa i nuet och vara där istället för att hela tiden blicka framåt.

Jag hade verkligen svårt att släppa in detta i livet dock. Det ska jag ärligt erkänna. Det blev många tårar, mycket motstånd inom mig. Men tack livet för att detta ändå har landat. Jag har lärt mig ett och annat om acceptans.

Här kommer ett sånt där “spirituellt citat” till er som avslutning:

If you can’t do anything about it – then let it go. Don’t be a prisoner to things you can’t change. 

 

Att leva mer i nuet – äntligen har jag fattat grejen!